Redaktionsbloggen

Japanska rymdresenärer i omloppsbana

Acid Mothers Temple & The Melting Paraiso UFO 
Folk, Göteborg 5 november 2022

Senast jag såg Acid Mothers Temple var på Truckstop Alaska, en god bit innan pandemin. Då var de bara två i turnésällskapet och ställde sig på scenen med allsköns instrument, inklusive leksaksdito, och lekte att de var olika band – med olika namn – som avlöste varandra efter någon låt. Fem-sex-sju band någonting hann de vara. Barnsligt kreativt.

Den här gången är det fullt band, eller vad man ska kalla det. För det är inte alltid lätt att hänga med när det här japanska psykedeliabandet är i farten. Acid Mothers Temple, med tillägget ”& The Melting Paraiso UFO”, lever i vilket fall upp till namnet. Det är spejsat, pardonlöst och full attack. Om inte hjärnan smälter så gör öronen det på denna musikaliska Playa Paraiso.

Ibland är det några få toner, eller ett envetet riff, som präglar låtarnas struktur. Ett ympat och pumpat Träd, Gräs & Stenar från Japan, med volymen på max, och ofta ett högre tempo också. Drone, folk, kraut och psych i en enda kokande häxkittel. 

Skrev jag fullt band? Fullt ställ är det i alla fall. I summa summarum tre låtar. Långa sådana. Och det är just det – plus den bedövande volymen – som transporterar lyssnaren. Acid Mothers Temple tar oss med på en musikalisk resa. Passande nog hänger det en affisch för teaterföreställningen Odysséen i lokalerna. Vi förvandlas till ”enögstvillingar” hela bunten.

Acid Mothers Temple & the Melting Paraiso UFO spelar i Folkteaterns foajé, som den kallas. Rakt nedanför den trappliknande formation där publiken sitter. I vissa fall sitter åskådarna rakt framför musikerna som spelar. Det blir en del skålande när de längst fram lyfter sina ölglas för att hylla Higashi Hiroshi, som står i mitten med sin synt och sitt rödvinsglas. I presentationen står det att mannen med det långa, ljusa håret även ansvarar för theremin, harpa och fiskespö, men det ser vi intet av denna kväll. Fiskespö eller inte, Hiroshi har oss på kroken.

Längst bak briljerar Wolf (”bas, rymd och tid”) och Satoshima Nani (”trummor, en annan dimension”), som en av de mest otroliga rytmsektioner jag bevistat på ett tag. Jag golvas särskilt av Satoshima Nanis trumspel, där långsamt accelererande tempi efterhand svävar ut i ett kontrollerat kaos likt den värsta frijazztrummis.

Det står också att den ena gitarristen tillika senast tillkomna medlemmen Jyonson Tsu pysslar med ”midnattsvissling” men det hör vi heller föga av denna kväll, ej heller den likaledes omnämnda bouzoukin. Eller så är hela konserten ett slags midnattsvissling, för är det något band som skakar om natten med till synes enkla medel, så är det Acid Mothers Temple & the Melting Paraiso UFO. 
Jag har nog inte landat än. Och, jo, det visslar i öronen.

Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser