Trilok Gurtu Band
Stockholm Jazz Festival, Kulturhuset Stadsteatern, 11 oktober 2025
Den tysk-indiske slagverksmästaren Trilok Gurtu inleder avskalat, med shakers och ett sparsmakat trumkomp medan trumpetaren Frederik Köster lägger glesa sordinerade toner. Men det är också ett av få lugna tillfällen under hela konserten, för snart drar kvartetten igång en lång svit som visar sig vara en hyllning till tre trumpetare som betytt mycket för Gurtu: Don Cherry – med vars band han besökte Sverige första gången 1978 – samt Dizzy Gillespie och så dundrar de till sist in i Miles Davis-låten Black satin där Gurtu slamrar loss i rejält rockigt trumspel.
Det händer osannolikt mycket under nästan hela spelningen, låtarna är långa och förändras gång på gång. Elbasisten Jonathan Cuniado spelar ofta småfunkigt, Jesse Milliner växlar mellan flygel, där det ibland dyker upp latinfraser, och keyboards, och Köster använder även elektronik för att ibland trycka fram svischande ljud. Givetvis tar alla tre en hel del solon.
Men det är bandledaren som ständigt fascinerar med sitt innovativa och lysande skickliga spel. Gurtu kastar sig mellan trumset, tablas och djembe och spelar dem ofta samtidigt, plockar ibland upp stora rassel från golvet som han skramlar med, och dyker ofta in i det sjungna indiska rytmspråket konnakol. Han lyckas även med konststycket att med tungan skapa så många olika ljud att han smackar fram ett groove som genom hans headsetmikrofon låter riktigt tungt. Det svänger allt som oftast rejält, inte minst när bandet verkligen släpper fram funken ordentligt.
Men konsertens höjdpunkt kommer oundvikligen när de andra tre lämnar scenen och Trilok Gurtu ger sig in i ett långt solostycke. Med ett stort bord fullt med koklockor, små gongar och andra metallinstrument kombinerar han melodiskt spel med visslingar och knackanden på en mikrofon försedd med ett jättedelay, vilket skapar en mycket märklig, nästan spöklik ljudvärld. Det leder givetvis vidare till ett av hans signaturinstrument – en stor metallhink med vatten i som han doppar gongar, bjällror och annat i, innan han börjar knacka fram ett groove på själva hinken. Självklart är också det nästan absurt svängigt. Efter att långsamt ha förflyttat sig via en mängd olika instrument har han till slut rört sig i en halvcirkel och är tillbaka vid trumsetet, och då återvänder även bandet.
I extranumret får så även publiken till slut vara med när Gurtu leder den genom två olika parallella sångfraser, skuttar upp och dirigerar, kryddar det med snabba handklappsrytmer, och briljerar med mer konnakol. Det blir ett spännande slut på en oerhört intensiv, oupphörligt omväxlande och mycket bra konsert.
Text & bild: Rasmus Klockljung
