Nacka Forum
Under fontänen, Stockholm 18 december 2019
Året är nästan slut, men i kontrast till myllret av uttjatade julsånger bjuds stockholmarna på en rejäl frijazzupplevelse (eller egentligen två, det görs nämligen en spelning även på torsdagen) när Nacka Forum har kombinerat tjugoårsfirande och releasekonsert för sin nya skiva Så stopper festen som släpps på julafton. Jag skriver upplevelse, för detta är inte enbart musik. Massvis med oväntade upptåg från i synnerhet trummisen Kresten Osgood och Jonas Kullhammars långa, humoristiska mellansnack tillför en hel del.
Den lilla scenen Under fontänen, belägen just under glaspelaren och fontänen vid Sergels torg, är välfylld med instrument. I synnerhet träblåsaren Kullhammar har tagit med sig närmare tio blås plus ett gäng små slagverk. Även om tenorsaxen är hans huvudinstrument i Nacka Forum växlar han ofta till andra, ibland bara för någon minut, andra gånger i längre stunder.
Ibland går det undan rejält, som när det bluesiga temat i One, two, three o’clock kontrasteras mot en nästan hetsigt snabb del, men det finns också gott om betydligt långsammare musik. Gonglåt från Orminge är stundtals nästan kuslig, med maffiga stråkborduner på kontrabasen, en ödslig blåsmelodi och gästande Susanna Risbergs effektindränkta elgitarrklanger. Osgood inte bara spelar, utan växlar mellan att vissla små melodisnuttar och att få fram något som närmast är en blandning mellan väsningar och skrik. Givetvis används även några gongar, spelade av de båda blåsarna.
En annan gäst är poeten och författaren Joakim Pirinen, som inleder andra set med att läsa ett antal dikter och deckarhistorier, kompad av bandet. En berättelse som skrevs tidigare samma dag (!) följs av en 35 år gammal juldikt, och i historien om polisen Kurt Willander (sic!) rabblar Pirinen upp referenser till oräkneliga skivor inom såväl operor, klassisk som modern konstmusik och till och med japansk noise. Nacka Forum svarar med improviserat spel, och här växlar Kullhammar mellan bland annat en sorts slidesaxofon, den pyttelilla soprillosaxen och en stor melodica, och Goran Kajfeš skruvar fram bisarra ljud ur det elektroniska blåsinstrumentet EWI.
Basisten Johan Berthling brukar i de andra sammanhang jag hört honom främst spela blytunga grooves, men här kastar han sig ibland ut i oerhört snabbt walking bass-spel. Det är dock även han som skrivit kvällens kanske vackraste låt, Riboleira, som han faktiskt själv inleder med ett melodiskt solo!
Som sagt går det aldrig att veta vad Kresten Osgood kommer ta sig för härnäst. Ibland kommer det oerhört svängigt och rasande snabbt bopinspirerat spel, en annan gång lägger han en cymbal på golvpukan eller håller den i handen medan han spelar, och ibland är hans trumspel så tungt att båda crashcymbalerna helt enkelt lossnar och trillar ner.
Hans shuffle i kvällens sista ordinarie låt, tillsammans med ett ostinato på bassaxofon och kontrabas, är kanske konsertens allra tyngsta stund, medan Osgood i extranumret Mount Everest – en hyllning till det gamla bandet med samma namn – i några sekunder släpper fram en sambaliknande rytm.
Nacka Forum är ett lika mångsidigt och ekvilibristiskt som oförutsägbart band. Låtarna må vara bra på skivan, men live tas de ändå till en annan nivå, blir många gånger längre och fyllda med improvisationer, instrumentbyten och oväntade påhitt, och inte minst en stor dos värme och humor.
text & bilder: Rasmus Klockljung
