Redaktionsbloggen

Hisnande eskapader som landar på alla fyra

Arild Andersen Group + Marius Neset
L’Jazz, Uddevalla 27 juli 2022

Föreningen L’Jazz anordnar vanligtvis sina sommarjazzfestivaler och övriga konsertkvällar i orten Ljungskile en timmes resa norr om Göteborg. Efter trettio år i Ljungskile flyttade sommarfestivalen på sig 2022, till närliggande Uddevalla och mer bestämt dess anrika badort Gustafsberg.

L’Jazz sommarvecka fyllde Gustafsbergs Badrestaurang med musik mellan den 25 och 30 juli. Den anrika lokalen har högt i tak och ovan publiken förgyller kristallkronorna de ljusa vägg- och takpanelerna. Salta vågor kluckar stilla emot båtarna i den närliggande småbåtshamnen. Jag får lite vibbar från Ystads jazzfestival och dess somriga, exklusiva känsla.

På onsdagen spelade norska Arild Andersen Group med Marius Neset på festivalen. Kontrabasisten Andersen visar inga tecken på trötthet trots att han nu är 76 år fyllda – snarare busar han runt till höger och vänster med sina kollegor på scen och slänger ofta till dem ett brett leende.

Framför Andersen står den yngre generationens norska stjärnskott, saxofonisten Marius Neset som växlar mellan tenor- och sopransax. Neset är sedvanligt seriös på scen: lyssnande och till fullo koncentrerad på musiken utan minsta antydan till publikfrieri.

Bandet spelar under kvällen några långa, frygiska samt molliga grooves och då är tonen i Nesets tenorsax diskantrik med ett vasst och riktat sound à la Jan Garbarek. En bitande, nästan zurnaliknande, ton med ett par folkmusikaliska ornament instuckna i den modala improvisationen. För att sedan sväva ut i kromatiskt kaosartade fallande och stigande strukturer som inte sällan landar i ett bluesigt lick. Dessa instuckna lick får agera ett slags trygg hemkomst för lyssnaren, som plötsligt får en tydligare bild av kartan efter att ha fallit fritt över stock och sten. Att falla kan ju vara hisnande skönt också.

Att det flörtas med pianisten Keith Jarretts skandinaviska kvartett (där Garbarek var medlem) under dessa folktonsmässiga passager är märkbart.

Men när bandet droppar ut och vi landar i ett mellanspel där Marius Neset hörs helt solo vinkas det mer åt klassisk musik i stora arpeggion som flyger upp och ner över saxen. Klassisk musik och Chris Potters soloversion av All the things you are. För mer inblick i det soloarbete som Marius Neset grottat in sig i under pandemin, läs undertecknads intervju med Neset i Lira #2 2021 och lyssna på hans soloplatta A new dawn från samma år.

Vi bör heller inte glömma den virtuose och smågalne pianisten Helge Lien, som inte räds någonting. Inget musikaliskt utfall från bandet är för oväntat eller utmanande för att inte Lien ska ta sig an det med gott humör och inlevelse. Ibland hör vi Lien och Neset sväva, stötta och leka med varandra medan trummisen Håkon Mjåset Johansen och Arild Andersen håller en tung och stadig kontrast till solisternas utsvävningar och komplexa motrytmer samt överlagrade tonalitet över rytmsektionens ursprungsharmonik.

Det är särskilt ett groove som Mjåset Johansen spelar under kvällen som får mig att spetsa öronen; ett groove i raka åttondelar, men med en betoning, lätthet och placering på trumsetet som får mig att uppleva det någonstans mellan swing och raka åttondelar. Som att höra en amerikan prata svenska med brytning, hört lite på avstånd.

Den här kvartetten växlar snabbt mellan det komponerade och det improviserade. I stället för att endast improvisera över ackordprogressioner bryter de ofta upp kompositionen till förmån för fria improvisationer. Hittar hem gör de till exempel med en kort, förutbestämd, melodisk fras som innebär tecknet att nu går vi in i låtens tema igen. Ett fint sätt att samla ihop bandet efter att man svävat ut lite varstans. För det gör de – spelar sig till oanade platser och leker med polyrytmik och överlagrad harmonik.

Jag upplever kvartetten som en samling solister som på scen inte tappar sin integritet utan står ständigt beredda att ta över styrningen av skutan när tillfälle ges.

Text & bilder: Sunniva Brynnel

Annonser