! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Hedningarna anno 1992. Bild: Silence Records.

Tvåan som vann

Hedningarna är en av de få grupper som skapat ett eget sound, eller snarare byggt upp en helt egen ljudvärld. På sin andra skiva Kaksi! drämmer de till med ett suggestivt, intensivt soundscape. Det är lätt att få bilder i huvudet av svarta fåglar, ylande vargar och kraftfulla häxor på mörka hedar. Ett slags Kalevala möter de isländska sagorna korsat med Macbeth. En urnordiskt, primitiv miljö före kristendom eller statsgränser. Hedniskt, kort sagt. Wikipedia kallar deras musik för ”dark folk”.

Visst är det fortfarande svensk, eller snarare ­nordisk, folkmusik och visst finns här flera traditionella polskor – men så här hade den aldrig låtit förut. Sprakande elektrisk utan att egentligen kräva så mycket elektricitet. Rå trans snarare än nätta fioldrillar.

Jag hade själv längtat efter den här skivan, om än utan att veta om det. Minns hur jag stod på den stora skivbutiken vid Sergels Torg i Stockholm och lyssnade med stora öron på den nya cd:n. Första spåret Joupolle Joutunut inleds med väsande röster på finska, mullrande trummor och en ilsket skärande lira. Jag skrev senare en recension i tidningen Arbetaren att skivan var ”häftigare än de flesta rockplattor som getts ut i Sverige i år”.

Anders Norudde, som på den tiden hette Stake, har pratat om hur den svenska folkmusiken i samband med såväl religiös väckelse som industrialisering på 1800-talet tappade en del av sin ursprungliga kraft. ”Folkmusiken som överlevde var ’förfinad’ och ’respektabel’, inte svettig och extatisk”, säger han i en intervju på hemsidan World Music Central. Så i sin musik försöker gruppen hoppa över några historiska led i jakt på den ursprungliga transen.

Gruppen Hedningarna startade när de gjorde musiken till den omtalade mastodontföreställningen Den stora vreden, i slutet av 1980-talet. Debut­skivan Hedningarna gjorde inte så mycket väsen av sig. Det var när originaltrion Hållbus Totte Mattsson, Björn Tollin och Anders Norudde kom i kontakt med de finska sångerskorna Sanna Kurki-Suoni och Tellu Paulasto som en viktig pusselbit kom på plats.

Mullret från samplingar och ramtrummor kontrasterades mot det frätande ljudet av vevliror och säckpipor. Och på toppen den vassa sången från Kurki-Suoni och Paulasto. Inga ljuva älvor direkt. I låten Skamgreppet/Silja Line sjunger de om ett engångsligg och att efteråt samla ihop kläderna och spy i handfatet.

Det var inte bara i Sverige som skivan gjorde avtryck. Även utomlands blev Hedningarna ett begrepp. De turnerade på stora rockscener och sägs ha sålt 200 000 skivor. Och med den här omröstningen har de alltså gjort den bästa svenska folkskivan – någonsin!

Det finns förresten även några lyriska partier på Kaksi!. Som den avslutande låten Kings Selma, där spelmännen morgonen efter en sjuhelvetes fest sitter i det daggvåta gräset och spelar mjukt och innerligt medan solen långsamt går upp.

Magnus Säll

Annonser