Hoven Droven
Fasching, Stockholm 7 juni
De jämtländska folkrockarna närmast smyger igång sin konsert på Fasching eftersom sittande delar av publiken fortfarande äter middag, med den stillsamma Syen och därefter Ängsmoväntan med sitt närmast karibiskt doftande, avslappnade komp. Men sen brakar det loss, med sanslöst hårdsvängande vals och schottis i form av Turbo och Bjekkergauken.
Bandets musik är instrumental, men i stort sett varenda låt föregås av en bakgrundsberättelse, ofta med en rejäl dos humor. Hoven Droven har funnits i snart trettio år, och det märks att många fans hängt med länge. Relationen mellan band och fans verkar vara stark åt båda hållen, och förmodligen bidrar just humorn och den kärvänliga publikkontakten till det.
För dagen har bandet tagit in sin vikarierande trummis, och det är faktiskt progrockgiganten Morgan Ågren! Det här är till viss del helt annorlunda musik än jag hört honom spela tidigare, och i de inledande låtarna spelar han betydligt mjukare än jag nånsin hört honom göra förut. Men så småningom släpper Ågren ändå fram sina frenetiska spökslag och synkoper emellanåt, och inbäddat i den traditionella schottisen Chicago får han utrymme för ett flera minuter långt solo. Och hur han följer med i melodins kluriga frasering i en bit av Gåsmarschen är fantastiskt snyggt!
Hela konserten är egentligen ren njutning. Valsen Kom hem är svidande vacker, och den kontrasteras rejält mot den ösiga Okynnesvals, där fiolspelande Kjell-Erik Eriksson, som komponerat både dessa och många andra av bandets låtar, trampar in både dist och wah-wah i sitt hårt rockande solo. Gitarrhjälten Bosse Lindberg står för Folkmusiksveriges tyngsta riff, samtidigt som hans ystra och flitiga dansande är ljuvligt att se. Basisten Pedro Blom håller sig på sitt hörn och står lika stadigt som hans spel, och saxofonisten Jens Comén kliver gärna upp på de närmaste borden eller poserar för foton under sina solon, när han inte flänger runt på hela scenen.
Köttpolska blir ett av tre extranummer och spelas på publikens begäran, och plötsligt kliver Lindberg, försedd med Stratocaster och gigantiskt vitt tomteskägg fram till mikrofonen och får ur sig något som närmast är death metal-growlande!
Till och med detta drar ner jubel, och det är så uppenbart att Hoven Droven inte bara är ett lysande skickligt och svängigt band, utan minst lika mycket är de högst älskvärda glädjespridare. Till och med när jag efteråt skriver den här texten blir jag alldeles lycklig av kvällens upplevelse, och något starkare än så kan få artister åstadkomma.
text & bild: Rasmus Klockljung
