Redaktionsbloggen

Galen spelglädje men också smäktande toner med världens snabbaste brassband

10 feb 2014

Fanfare Ciocarlia
Söndag 9 februari, Debaser Strand, Stockholm

Fanfare Ciocarlia har fått epitetet ”världens snabbaste brassband” och vill uppenbarligen visa att de förtjänar det. På ett välfyllt Debaser Strand inleder de med en handfull låtar som går så fullkomligt halsbrytande fort att det nästan blir absurt. Men dessa tolv rumäner är så mycket mer än enbart ekvilibristiska fartfantomer. Redan efter en liten stund kommer Lume lume, som förvisso börjar med snabbt ös i tjugo sekunder varpå drygt halva bandet kliver av scenen och en av de fyra trumpetarna sjunger, smäktande, kompad endast av mjuka ackord i tubor och tenorhorn. Ett saxofonsolo broderar ut sångmelodin in absurdum och sedan smyger resten av musikerna in på scenen igen och en lång tempostegring utmynnar i en fartfylld avslutning.
”Let’s start the party!” uppmanar en av bandmedlemmarna, som om det inte redan var i full gång. För party är det verkligen under hela konserten. Publiken är oerhört entusiastisk, och det går heller inte att ta miste på musikernas spelglädje. Trots tusentals konserter bakom sig stortrivs de på scenen och verkar ha minst lika kul som åhörarna. De slänger in några charmiga danssteg här och där och eldar på varandra under solona.
Basen i Fanfare Ciocarlias musik är romska bröllopsmelodier, men de drar sig inte för att plocka in en hel del annat. Exempelvis fladdrar några takter ur temat till Rosa Pantern-filmerna förbi mitt i en låt. När tubor och horn smattrar igång introriffet till Asfalt tango är taket nära att lyfta, och efter fyra minuter sax- och trumpetsolon i vansinnestempo utmynnar den plötsligt i en ljuvligt jazzig duotolkning av Summertime på trumpet och tuba innan öset återkommer. Bandet har givetvis enorm scenvana och är skickliga publikfriare, vilket inte minst märks i låtar som Mesecina. Den fantastiska Iag bari, med dubbla sångare, är en annan höjdpunkt.
Men en dryg timmes konsert var inte nog, inte för publiken och tydligen inte heller för bandet. Efter att ha spelat James Bond-temat som extranummer kliver de av scenen, bara för att genast gå ut framför den och fortsätta spela en stund mitt i publiken. Spelglädje var ordet, som sagt.
Rasmus Klockljung


Fler recensioner

Annonser