Vråljazz
Slaktkyrkan & Hus 7, Stockholm, 17 maj 2025
Slaktkyrkans nya festival Vråljazz gick tidigt ut med att konceptet är att förena jazz och högljudd rock, och redan de första bokningarna som släpptes visade en hög ambitionsnivå. Totalt visade det sig bli åtta akter som framträder, allihop vitt skilda och med mer eller mindre drag från inte bara jazz och/eller rock utan också folkmusik och mycket annat.
Först ut är hammondorgel-legendaren Merit Hemmingson med sina tolkningar av traditionella folkmelodier. För några år sedan släppte hon en uppdaterad version av sitt klassiska album Huvva! som då fyllde femtio år, och med sin trio visar Hemmingson att både hon och låtarna fortfarande håller hög klass. Trummisen Ola Winkler spelar mycket varierat, ibland pådrivande och andra gånger glest, ofta mycket svängigt och med kreativt shakerspel. Anders Norudde växlar mellan moraharpor, fiol och ett gäng andra instrument som oftast får stå för melodistämmor, men ibland sticker han iväg i tjutande säckpipssolon. Hemmingson själv låter lugnt fingrarna vandra fram i snyggt melodispel medan fötterna får orgelbasen att mullra i en rad välkända låtar.
Trombonisten Agnes Darelid är sedan första artist på den mindre scenen Hus 7, belägen precis intill Slaktkyrkan. Med sin kvartett, med bland andra Anna Gréta Sigurðardóttir på keyboard, bjuder hon på fyra låtar som är den mest renodlade jazz vi får denna festival. Darelid använder sig flitigt av olika effektpedaler på trombonen vilket inte bara varierar kvartettsoundet utan också är kreativt och spännande.
Trummor & Orgel heter precis vad duon spelar, ett mer beskrivande bandnamn är svårt att hitta. Det tycks också som att bröderna Staffan och Anders Ljunggren vill låta musiken tala framför att själva synas, för under stora delar av spelningen ligger stora scenen helt i mörker och duon syns bara som silhuetter på varsin sida av scenen. I stället ligger det visuella fokuset på projektionerna i fonden, där allt från maneter till bilder från den internationella rymdstationen flödar fram. Och visst funkar det utmärkt tillsammans med den ofta suggestiva, både svängiga och malande musiken som lyfter lite extra när duon drar upp volymen och slamrar loss lite mer.
Den som har hört träblåsaren Isak Hedtjärn i andra sammanhang vet att han om någon kan förena vrål och jazz, med sitt ultraspräck i sammanhang som Fire Orchestra och det egna bandet Grismask. Men när Svenska Folkjazzkvartetten tar plats i Hus 7 blir det faktiskt knappt nåt vrål alls, utom möjligen publikens glädjetjut.
Hedtjärn och Jonas Liljeberg, båda på metallklarinetter och den senare även på tenorsaxofon, tar sig tillsammans med trummisen Anton Jonsson och kontrabasisten Vilhelm Bromander an traditionella folkmelodier från framför allt Orsa. De båda blåsarna fyller melodierna med snabba drillar men sticker också gärna iväg i stökigare solon, och det hela görs med så stor skicklighet och avvägning mellan tradition och förnyelse att det är omöjligt att inte bli charmad, något som märks på det oerhörda gensvar kvartetten får från publiken. Som avslutning kommer en bländade vacker och ytterst stillsam version av klassikern Min levnads afton.
Goran Kajfeš Subtropic Arkestra är sedan många år ett av landets absolut bästa liveband. Denna gång gästas det vanligtvis instrumentala bandet av sångerskan Avin Omar, och därmed visar de upp ytterligare en dimension i sitt spel när de särskilt i den inledande låten närmast agerar kompgrupp. Omars böjliga röst står i fokus när hon sträcker ut för fullt i långa, vindlande fraser med en enorm skicklighet.
Några låtar gör Subtropic Arkestra utan sång, och då blir det som vanligt en väldigt blandad kompott med musik som ursprungligen var såväl fransk elektronika som psykedelisk rock. Jesper Nordenströms syntljud är lika galna som de brukar, de tjuter och ylar genom diverse rymdeffekter medan Jonas Kullhammars och Per Ruskträsk Johanssons blåsstämmor sitter som gjutna och trummisen Johan Holmegard driver på med ett mäktigt sväng. Så småningom kommer Avin Omar tillbaka, och i den tunga femtaktaren Yakar inceden inceden låter hon rösten agera soloinstrument på ett imponerande sätt.
Den enda artisten på programmet som jag inte känner till sedan tidigare är MAG, och det visar sig bli en mycket positiv överraskning. Ensam med elektronik, trombon och sång gör hon en spelning som är både kvällens hårdaste men också den mest dansvänliga. Det hela drar igång med ett simpelt beat och en basgång, sedan plockar MAG upp trombonen och ut kommer ett massivt, ofattbart distat riff.
MAG bygger med hjälp av livelooping upp sina låtar med en oerhörd skicklighet, och förvandlar gärna inte bara trombonen utan också sången med sprakande effekter eller skapar beats genom en tokdistad megafon. Nya lager tillkommer eller andra plockas bort i en ständig variation så att det trots att vissa låtar drar iväg bort mot sju minuter hela tiden känns högintressant och svängigt. Samtidigt som den dånar och ibland närmar sig noise är musiken också mycket dansant electro med smått poppig sång, och det är nog väldigt svårt att stå stilla till denna säregna och väldigt charmiga kombination.
En ständig favorit på såväl jazzklubbar som festivaler är Tonbruket, som denna gång är sist ut på stora scenen. Visst har de för vana att kunna dundra loss ibland och påminna om både metal och krautrock, men den här gången gör de en ovanligt nedtonad spelning. Andreas Werliin tassar fram med vispade trummor och Martin Hederos akustiska pianospel tar stor plats, men så plötsligt, utan att man riktigt vet hur övergången går till, på det där sättet som är så typiskt för Tonbruket, står han där och manglar fram bisarra tjutande ljud ur syntarna medan Johan Lindströms brutalt distade elgitarr och Dan Berglunds kontrabas dånar. Men nog kunde de ha fått in någon mer låt innan Werliins typiska träblocksrytm drar igång avslutande Balloons?
Festivalen har sparat det allra tyngsta till sist. Progrockarna Gösta Berlings Saga har fyllt näst intill varenda kvadratcentimeter av den orimligt lilla scenen med instrument. Här finns en mellotron, Rhodespiano och två syntar, en jättelik slagverksrigg, baspedaler, till och med ett klockspel, och givetvis gitarrer och elbas. Det är knappt att trumsetet syns där det står inklämt längst bak.
Konserten inleds med ett congasolo, men snart brakar det loss rejält. Inte bara med mullrande bas och tunga riff, utan också med ett makalöst vildsint slagverksspel. Armar och trumstockar vevar åt alla möjliga håll och manglar loss på cymbaler, gongar, klockor och mängder med andra metallinstrument, vilket redan i andra låten utmynnar i ett fullkomligt furiöst triangelspel.
Kvintetten bjuder på en dryg timme instrumental musik med lika delar tyngd och komplexitet, men drar klokt nog ned på intensiteten ibland, för de andningspauserna behövs verkligen. Detta är en mäkta imponerande avslutning på en oerhört lyckad premiärfestival, och det blir mycket intressant att se hur arrangören väljer att följa upp detta nästa år. För det är väl självklart att det blir en fortsättning?
Text & bild: Rasmus Klockljung
