Redaktionsbloggen

Bill Frisell och Petra Haden. Bild: Bob Rose
Bill Frisell & Petra Haden 01 webb

Från amerikanskt fredagsmys till färgsprakande flamenco på gitarrfestival i Uppsala

16 Okt 2019

Bill Frisell Harmony
Tres Cuentos (Niño Josele, Sandra Carrasco & Robi Svärd)
Uppsala Internationella gitarrfestival 9-13 oktober, Uppsala Konsert och Kongress

Konserten med Bill Frisell och hans senaste musikaliska projekt Harmony avslutar fredagens aktiviteter på gitarrfestivalen. Han har stannat till i Uppsala på sin Europaturné för att presentera sin just släppta skiva Harmony, och det blir fredagsmys på världsnivå. Det är Petra Haden (Charlie Hadens dotter) på sång, Hank Roberts på cello och Luke Bergman på bas.

Mysigt blev det onekligen med en mjukstart, då några ljusa ackord loopas med svagt vibrato och upprepar sig som Frisell lägger melodi och improvisation till. Sången tillkommer och förgyller med ordlös melodi. Ett säreget rent gitarrsound med ackord högt upp på gitarrhalsen och enstaka meloditoner som lever där emellan. En tonalitet som inte binder upp sig i moll eller dur och ibland i fri tonalitet. Här kan allt hända men i ett lugnt och harmoniskt meditativt tempo. Sakligt och professionellt.

Petra fyller i nästa låt ut det rum som Frisell byggt upp. Hennes sång är ljus, luftig, stark och tonsäker. Ofta med ordlösa partier. De repetitiva och mjuka arrangemangen avlöser varandra.
Låtarna är amerikanska i Bill Frisells nya arrangemang. Where have all the flowers gone, Red River Valley, God’s winged horse med flera. Svårt att avgöra hur mycket som är improviserat då jag ej hunnit höra Harmonyskivan i förväg. Ingen presentation av låtarna under konserten – bara musik. Frånsett då Bill plötsligt sjunger Happy birthday till Petra Haden. Stundtals får jag en tolvskillingsopera-känsla då tonartsbyten vävs in och växlar, till exempel i Deep dead blue. Mycket bra!

Det musikaliska uttrycket förblir detsamma konserten igenom, det drömska och den ordlösa sången som Petra Haden framför. Jag imponeras också av cellisten Hank Roberts som spelar och i högt tenorläge sjunger tvåstämmigt med Petra Haden i flera av låtarna. Gitarristen Luke Bergman gör det han ska med mjuka nästan obefintliga bastoner och i trestämmig sång. De spelar David Bowies låt Space oddity mot slutet, eller hörde jag fel?

Allt detta överraskar, det är vackert och publiken tycks gilla det. Nästan fullsatt i salongen på UKK. Känns som att det är många gitarrister i publiken. Det blir mycket frossande i konserter under en festival av denna kaliber. Drygt tre konserter varje kväll plus masterclasser och workshops dagtid. Jag imponeras, trots att jag är van, av den palett av olika gitarrister med så varierade musikstilar. Klassiskt, rock, flamenco, sydamerikanskt etcetera som erbjuds publik och festivaldeltagare. Måste ge ett bra betyg till Stefan Löfvenius, Klaus Pontvik och de andra som drivit festivalen i sexton år nu. Nu måste gitarrens framtid vara säkrad!

Tres Cuentos 05

Tres Cuentos på scen. Bild: Bob Rose.

Som en motpart och en kontrast blir lördagens konsert med Tres Cuentos (”tre berättelser”). Robi Svärd äntrar scenen först och river av två frasande flamencopärlor. Ser så lätt ut med stora barrégrepp i vänsterhanden och melodin i lillfinger och ringfinger. När skall krampen komma? Detta blir en förväntansfull afton, åtta stolar på scenen plus flygel (José Heredia) och två set med cajón och cymbaler. Robi Svärd är den svensk som blivit accepterad som fullfjädrad flamencogitarrist av musiker i genren.

In på scenen kommer så basist (Joan Masana), gitarrist, cajóntrummisarna (Miguel Rodriguez och Jonathan Cortez Heredia) och dansaren Ann Sehlstedt. En underbart spännande växling med de smattrande flamecoskorna – klackarna i golvet, inte i taket! Flamenco är något allvarligt och skall gestalta djupa och äkta känslor.

Scenbyte och Sandra Carrasco med gitarrist (Paco Cruz) framför några sånger med gitarrkomp, alltid med explosivt rasgueado i versavsnitt eller i slutet. Dissonanta ackord och snabba melodipassager är liktydigt med flamencons själ. Mycket vackert framfört av sångerskan Sandra Carrasco. Intressant med tvärflöjtist (Antonio Gomez) som i rasande fart hittar samma toner som gitarristerna.

Scenen fylls på och byts på musiker tills Niño Josele kommer in ensam med sin gitarr. Han gör några egna nummer och har en något annorlunda spelstil än Robi Svärd. Lite mjukare och när han spelat och värmt upp så blir spelet mer flytande och nyansrikt. Han gör två egna nummer och presenterar sedan Sandra Carrasco som den just nu mest populära flamencosångerskan. Scenen fylls på och alla åtta musiker framför nu några sånger med dansaren i knallröd klänning och lång röd sjal som snurrar runt scengolvet.

En fantastiskt färgsprakande, känslosam och lång konsert i flamencons värld. Olé!

Jonas Linge

Annonser