Folk & Rackare
Scenkonstmuseet, Stockholm 27 april
Det har dröjt 38 år sedan senast, men till slut spelar Folk & Rackare i huvudstaden igen. Denna ikoniska svensk-norska kvartett som har haft en enorm påverkan på flera generationer av folkmusiker har de senaste åren börjat framträda igen efter ett långt uppehåll, och är nu är ute på en ny liten turnésväng. I Stockholm möts de av en välfylld konsertsal.
Trots att det gått runt fyra decennier sedan deras ursprungliga tid som band visar det sig genast att såväl Carin Kjellmans som Ulf Gruvbergs sångröster knappt har förändrats alls. Även alla fyras stämsång sitter som gjuten, exempelvis i inledningen till Silibrand.
Sångerna varvas med ett antal instrumentala låtar, där Trond Villas fiol, hardingfela eller mandolin ofta tar melodin medan Gruvbergs gitarr agerar basinstrument. Däremellan finns Jørn Jensen som på mandola eller en rad andra stränginstrument ständigt växlar mellan stämmor och komp. Jensen och Gruvberg står dessutom för snyggt stämspel på mungigor i en instrumental låt efter Martin Martinsson.
Men det är sångerna som är huvudnumren, och Kjellman är förstås i centrum i klassiker som nämnda Silibrand, Folk & Rackares version av De två systrarna, och Harpans kraft. I den sistnämnda byter Jensen mellan krumhorn, en liten klarinettvariant och slutligen ett tidigt fagottliknande instrument.
Blåsinstrumenten är ett fint komplement till de strängar som annars utgör gruppens hela instrumentarium, och jag hade gärna hört mer av dem under konsertens gång.
Kvartetten är ju till hälften norsk, och har också en del norska låtar på repertoaren. Särskilt framträdande är Haugebonden, med Carin Kjellmans lysande sång och Jørn Jensens fina melodispel på gitarr i fokus.
Kjellman nämner vid ett tillfälle att det varit svårt att sätta ihop kvällens program när bandet har så många låtar att välja mellan. Många av dessa är dessutom närmast legendariska i folkmusikvärlden. Just detta är också konsertens enda svaghet, om än måhända oundviklig, för när den självklara avslutningen Vänner och fränder – återigen med perfekt stämsång – klingar ut har bara elva stycken spelats. Även om två extranummer tillkommer kunde det gott ha fått vara betydligt fler.
Text & bild: Rasmus Klockljung
