Sähköpaimen
Farsta gård, Stockholm 9 februari 2026
När den finländska trion Sähköpaimen gör sin Sverigedebut är det en liten lokal folkmusikförening i Stockholmsförorten Farsta som har lyckats få dit dem. Det blir en intim konsert i en liten, mysig lokal med timmerväggarna som bakgrund, men också med en betydligt mindre publik än vad bandet förtjänar. För detta är en mycket säregen trio som gör sin helt egna tolkning av finsk folkmusik, ofta med traditionella melodier som de letat fram ur arkivinspelningar och notböcker och som sedan får en högst modern ljudbild.
Sättningen med flöjter, sång och elektronik kanske kan te sig avskalad, men är raka motsatsen. Kirsi Ojala växlar mellan ett tiotal träflöjter, de flesta härjedalspipor i olika storlekar, och står för det mesta av melodispelet. Eero Grundström kastar sig ständigt mellan en keyboard och diverse apparater och trycker igång samplingar, basgrooves och rytmer, och från modulärsynten kommer mängder med märkliga ljud. Och i mitten står Amanda Kauranne som inte bara sjunger, utan också ropar, rabblar, kular, i en låt bjuder hon på smattrande fingerknäppningssolon (!) och dessutom livesamplar hon både flöjterna och sin egen röst, loopar dem och lägger olika effekter så att hon kan sjunga stämmor med sig själv. Ofta blir det osannolikt intensivt.
Trion spelar låtar från sitt senast album Hämärä men bjuder också på smakprover från en kommande skiva där de samarbetar med stockholmska multi-instrumentalisten Nina Grigorjeva, som även är en av konsertens arrangörer och gästar Sähköpaimen på scen i några sviter med låtar från både Finland, Sverige och Estland.
Här flyttar Grundström över till flygeln medan Ojala och Grigorjeva spelar snygga stämmor på flöjter, men det är som att han inte helt kan hålla sig borta från elektroniken, för plötsligt hamrar han fram explosiva, smällande ljud på digitala trumpads. Än mer intensivt blir det i den följande sviten där Amanda Kauranne och Nina Grigorjeva kular med enorm kraft.
Sähköpaimen skapar förvånansvärt mycket av detta myller av ljud i realtid, men de tar även hjälp av förinspelningar. De har själva besökt fäbodar och spelat in skramlande koskällor och diverse miljöljud som dyker upp här och där, i en sång sjunger Kauranne stämmor tillsammans med den välkända sångerskan Hilja Grönfors, och till och med en kör från en italiensk bergsby hörs emellanåt, liksom ett samplat dragspel. Allra snyggast är dock kanske när Kauranne och Ojala spelar stämmor på varsin mungiga med en mycket svängig, nästan studsande elektronisk rytm som komp.
Text & bild: Rasmus Klockljung
