! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Klas-Henrik Hörngren håller i spakarna i Klabbes Bank. Bild: Leo Ahmed.

Filmiska stämningar med Klabbes Bank

18 okt 2020

Klabbes Bank
Stockholm Jazz Festival, Hörsalen Kulturhuset, fredag

Kisade man i mörkret verkade Hörsalen fullsatt igår när bandet Klabbes Bank kom ut på scenen. Jämnt utspridda på en läktare ser femtio personer fler ut än vad de är.

Göteborgsbaserade Klabbes Bank utvecklas fortfarande och har nyfikenheten i behåll. De började 2012 som en ganska renodlad jazzgrupp men har blivit alltmer gränsöverskridande och omöjliga att sätta genre-beteckning på.

Klas-Henrik Hörngren är bandledaren som bygger upp klangbottnar, loopar och ljudlandskap med syntar och controllers. Han får god hjälp av Jacob Öhrvall (bas och gitarr) och Martin Öhman (trummor) som vid sidan av sina huvudinstrument också rattar på diverse ljudmoduler. 
Mitt på scen står de tre blåsarna Thomas Backman (altsax, klarinett och flöjt), Pontus Hedström (altsaxofon, klarinett och flöjt) samt Kristoffer Alehed (trombon).

Tillsammans utnyttjar bandet den inneboende kontrasten mellan det ”analoga” blåset och elektroniken de tre övriga ägnar sig åt och därigenom hittar de ett sound som är deras helt egna.

Klabbes Bank går inte att sammanfatta genom snabba provlyssningar på Spotify. Deras musik andas och sträcker ut, går ibland mot upplösningstillstånd, samlar sedan ihop sig, blir vacker, blir ful och sedan vacker igen.

Det oväntade är ett återkommande inslag hos Klabbes. När tre musiker samtidigt framför elektroniska ljud som inte går att koppla till en visuell ljudkälla vet man som publik inte alltid vem som spelar vad. Vilket i och för sig kan inverka avtrubbande på live-känslan. Å andra sidan hamnar man också i tillståndet att vad som helst kan hända i nästa ögonblick.

Det blir dock en ganska stillsam konsert där jag njuter mest av de lugna skira partierna. I de snabbare mer rytmiska låtarna känner man avsaknaden av en större publik som står tätare. De låtarna är värda en partypublik som inte finns i Hörsalen denna kväll, varken till antalet eller stämningsmässigt. Kort sagt: jävla covid.

I stället får man känslan av att sitta i ett vardagsrum på morgonen efter en stor fest där Klabbes Bank gör en efterfest-spelning för oss som blivit kvar. Det är lite lojt, men inte på något dåligt sätt.

Klabbes Bank vinner hur som helst i längden på sina visioner. Deras musik är exemplarisk att sluta ögonen till för att se vilka filmer som uppstår bakom ögonlocken.

Text: Anders Pihl
Bilder: Leo Ahmed

Annonser