Franska Trion
Nefertiti på Valand, Göteborg, 14 april
Den som har varit på Franska Trions utsålda julkonserter på Pustervik borde vara bekant med hur bandet lyckas förvandla det sockersöta, ljuvliga och idylliska, som kännetecknar högtiden, till ett explosivt reningsbad. Från konserten kommer man ut drypande av svett, med hes och gäll stämma.
Förhoppningen om ännu ett set gör stegen ut ur konsertlokalen trevande och inte nog med att benen knappt håller en uppe, önskar varken kropp eller själ något annat i hela världen än att hoppet ska besvaras. Kanske är det just vad man behöver för att klara sig igenom insikten att varje jul också leder en närmare till slutet.
När Franska Trion gästar Nefertitis jazzklubb på Valand i Göteborg kommer jag att tänka på alla de gånger jag har varit på en jazzkonsert och längtat efter möjligheten att kunna röra mig till musiken.
I stället förpassas nöjet till att enskilda lemmar får skaka med till rytmerna från stolen och till spontana utrop av jubel. Långborden med fåtalet sittande och ätande gäster som man har placerat framför scenen betraktas därför med misstänksamma blickar. Som befarat uppstår det en märklig stämning när bandet äntrar scenen och den mätta skaran sitter kvar. När vi som stående publik omgärdar dem är det snarare som om vi kommit dit för att titta på matgästerna än på kvällens huvudakt.
Ändå dröjer det inte länge förrän golvet där jag står börjar svaja och de halvtomma glasen åker av borden, efter att Matti Ollikainens fingrar påbörjar sin febrila lek över klaviaturen, och publiken brister ut i allsång. Pianospelet som sätter Ollikainen i koncentrerad trance vägs upp av Viktor Turegårds (kontrabas) och Christopher Cantillos (trummor) flörtiga kontakt med publiken.
Från sittplatserna sneglar somliga oroligt över axlarna mot den dansande skaran bakom dem, medan andra stämmer in i frenesin. Tillfällena med rundgång som överröstar bandet och löper som en spricka över de vita dukade långborden i förgrunden, adderar till intrycket att jag egentligen har hamnat på en firmafest i sluttampen på natten.
Men det ironiska i konserten har något sårbart över sig och jag kommer på mig själv med att tänka på det som charmigt. Även stora musikakter kan inte underlåta sig annat än att ibland hamna i situationer som blottar musicerandets brister. Ingen är perfekt. Vilket passar det faktum att Franska Trions poetiska pop har sina rötter i svängig bebop, rustät rock’n’roll och enslig blues.
Spelningen på jazzklubben Nefertiti på Valand kunde ha varit bättre organiserad. Att en konsert kan bli stökig behöver inte nödvändigtvis vara negativt. Men man hade med fördel kunnat skilja på en utekväll med mat till regelrätt jazzunderhållning eller en konsert för stående publik. Toleransen befäster dock tydligt att Franska Trion bär på en alldeles speciell plats i åhörarnas hjärtan.
Text & bild: Emil Zawadzki
