Duga
Stallet, Stockholm 14 november 2025
När Duga släppte sin debut-ep Ørf-Our var det en av fjolårets stora folkmusiksensationer, och sedan dess har duon utvidgats till en trio, börjat spela live och skrivit en hel del ny musik. Det mesta som vi får höra denna kväll är hittills outgivet.
I min recension av nämnda utgåva menade jag att Duga utvecklar arvet efter Hedningarna. En vanlig komponent under Hedningarnas konserter var en samplad vevliraknarr i baktakt, och det har nu även Duga börjat använda sig av i flera låtar. Ep:n vad riktigt välproducerad, men nu har bandet expanderat sitt ljuduniversum än mer och bjuder på årets sannolikt tyngsta konsert hittills på Stallet. Detta framför allt genom Albin Brobergs flitiga och mycket varierade användning av effektpedaler som förvandlar hans moraoud ömsom till en blytung bas, ömsom till ett moln av rytande dist, eller så mixtrar han snyggt med rumsklangen.
Att Olof Kennemark spelar viola d’amore gör att melodispelet förses med en extra klangmatta från resonanssträngarna, vilket gör musiken ännu tätare, och slagverkaren Anton Johansson fyller på inte bara med trummor utan också med allehanda samplingar som dyker upp här och var.
I Prefation, som både är en av kvällens mest återhållsamma låtarmen samtidigt ändå intensiv, lägger Johansson långa keyboardackord som backar upp Kennemarks repetitiva stråkfraser. De andra låtarna svänger betydligt mer, men oavsett om Duga spelar polska, schottis, vals eller slängpolska finns ständigt tyngden, mörkret och kraftfullheten där. Inte minst när Pers Alexander Olsson gästar på ännu en viola d’amore för att göra stråkklangerna än tätare i Säbben och den långsamma, monstertunga Klabblåten.
Jag hade höga förväntningar på hur Duga skulle följa upp skivdebuten, och bandet överträffar dem med råge. De har förvandlat sig till ett liveband med ett högst eget sound, mäktiga låtar och en urkraft som få kommer i närheten av ens under en hel karriär. Duga har bara börjat, och det kommer bli oerhört spännande att följa deras vidare utveckling framöver.
Text: Rasmus Klockljung
