I ett reportage i Liras kommande vinternummer pratar bland andra Totte Mattsson, bekant från band som Hedningarna, Hurdy Gurdy och Boot, om den digitala teknikens roll i musikskapandet. 

Som bonus har vi letat fram ett trettio år gammalt reportage på ett liknande tema – där vi får veta ”hur gamla klanger och akustiska instrument bäst får 90-talsfräs” och där samme Totte Mattsson bedyrar att ”framtiden känns ganska spännande just nu”.

Artikeln från Lira #2 1996 skrevs av mäster Reidar Sjödén, och du finner det här nedan. Reportaget i Lira #4 2025 är skrivet av Erik Augustin Palm med illustrationer av Emma Engström och kommer den 21 november.

Patrik Lindgren

Triggat trä – elektroniken i musiken
(ur Lira #2 1996)

Lira har snavat runt bland samplers och sändare, halkat på kablar och kontaktmikar. Nu vet vi hur gamla klanger och akustiska instrument bäst får 90-talsfräs!

Text & bild: Reidar Sjödén

Redan i dörren till Hedningarnas replokal anar vi att vi kommit rätt. Hållbus Totte Mattsson möter oss i dörren med mandoran hängande över axeln. En mysko dosa sitter fästad på axelbandet.

Totte slår an ett ackord på det oskuldsfulla instrumentet som plötsligt vrålar till med ett ljud som Jimi Hendrix skulle önskat sig receptet på.

Vrålet kommer från ett par högtalare, placerade i ett annat rum. Dörren är stängd. Inte en sladd i sikte.

Hur går sådant till?

Innan någon hinner svara ringer telefonen. En agent vill att Hedningarna ska spela i Holland. Beräknad publiksiffra: 70 000 personer. Det är ganska mycket folk.

Vid ett sådant tillfälle gäller det att ett 1700-talsbygge med nylonsträngar orkar tala för sig. På rockgalor, där numera även folkmusiken får vara med, ska ljudet in i magen på publiken, ruska om blodomlopp och nervbanor, få folk med på noterna – i rent fysisk bemärkelse.

Men Totte Mattsson kan det där. Han är inte ett dugg orolig. Hans mandora (ett lut-liknande instrument) har Fishman-mik i stallet, kolfibersträngar, förförstärkare, signalsändare och går via en effekt-processor samt ett knippe kablar in i vilket PA-system som helst i världen. Den klarar på egen hand av att riva igång en publik. Eller ömt smeka den. Det är bara att välja. Med foten.

– Så här, säger han och petar med tåspetsen på en programmerbar golvmodul, där massor av ljud ryms. Efterklanger, distorsion, ekon – det mesta i effektväg går att utvinna ur och mixa ihop i processorn, som egentligen bara är en digital vidareutveckling av gamla elgitarrboxar.

Men maffigt låter det! Elektroniken ihop med den ålderdomliga träfärgen i ljudet från mandoran ger en underbar ”attack”.

Just kombinationen av gamla instrument (”skraplådor” som bandet kärleksfullt kallar vissa av dem) och ny teknik har länge tilltalat Hedningarna och är en av förklaringarna till att gruppen placerat sig i den absoluta toppen av nordisk folkmusik.

Här ryms alltså elektroniktrend och spelmanstradition utan konflikter.

Under 80-talet formades ursprunget till dagens folkmusikvåg. Stilar korsades och hybriderna blev fler. Men det mesta skedde under inflytande av Det Akustiska Idealet – en småromantisk pekpinnerest från 70-talet.

Jag var också inne i det tänkandet till viss del. Det fick låta hursomhelst – bara inte ”folkrock”, erkänner Totte.

1989 kom gruppens första platta, vilken yar helt akustisk. Då vägde deras utrustning sammanlagt 50 kilo. 1992 släpptes sedan det som kom att bli det stora genombrottet: ”Kaksi”. Nu vägde utrustningen plötsligt ett halvt ton. På tre år hade något hänt.

– Vi valde väg. Det fanns ett gemensamt sug efter att spela i lite stökigare sammanhang, på rockklubbar och så. Och med elektronikens hjälp kände vi att vi kunde nå ut, göra ”större” musik, utan att för den skull behöva göra avkall på kärnan i vår ljudbild, det ”levande träet”, berättar Björn Tollin.

Han är slagverkare och den som i mycket svarat för programmeringen av de olika bakgrunder – klangbottnar, borduner, trumljud etc – som numera alltid följer med på turnéer i små digitala apparater och som blivit gruppens vänner och verktyg.

Med en knapptryckning kan Björn till exempel förändra hela ljudbilden inför en ny låt. Via midi-kablar (MIDI = digitalt styrspråk) ”pratar” elektroniken sinsemellan. Midi-playern kan sägas vara gruppens centraldator och reglerar samplers (ett slags ’ljudburkar’) och annan elektronik, samt ger tempoangivelser om så önskas.

Den ställer till exempel om Totte Mattssons effektprocessor helt automatiskt. På konsertscener ges ingen tid för pedalfipplande. Därför ligger de önskade effekterna färdigparkerade vid Mattssons fötter i enlighet med låtlistan för kvällen. På så sätt kan han och de andra koncentrera sig på spelögonblicket. Samt få tid att stämma om – en mycket viktig ingrediens i en Hednings vardag. Instrumenten är ju av trä, därmed väderkänsliga. Vissa låtar har sålunda inbyggda ”stämgluggar” och långa intron, där justeringar är möjliga.

Tottes unika vevlira har – förutom att den är späckad med kretskort och sladdar – en stämapparat monterad. Varje sträng har separata mikar som via en omkopplare leds in i stämmaren. Det går blixtsnabbt att hålla koll på tonläget.

Men mikarna ger också andra fördelar. Eftersom bordun, knarr- och melodisträngar också leds ut separat så kan dessa förses med olika effekter. Melodiutgången kan köras med fett sololjud, knarren med eko etc. Med loopmaskiner (apparater som spelar in och upp ljudsekvenser på sekunden!) kan liran sedan spela solo ’i ögonblicket’ – mot sina egna ljud. På så sätt blir liran rena 1700-talssynten!

För de tillfällen då inte separering behövs använder Totte en inbyggd kontrabasmik, som tar upp ljudet från hela instrumentet. Dessutom kan han och Anders Stake [numera Norudde], som ofta växlar mellan olika instrument och ljud, själva mixa sina scenljud via små sub-mixrar, öka medhörning etc. Trådlösa signalsändare används då det är möjligt för att undvika sladdsallad. De har alltså alltid full koll på läget – vilket verkar vara ett genomgående personlighetsdrag i detta hantverkskollektiv.

Men utan teknikern Andrew Scott och hans lödkolv lär inte det hela ha fungerat. Det är han som bland annat länkat ihop det tjugotalet instrument som gruppen använder med all elektronik. Genom livsviktiga ’navelsträngar’ löper tonerna in i kopplingsboxar, högtalare etc. Han är också med i bygget av nya ljudbilder och vid inspelningar och därigenom högst delaktig i det totala resultatet.

Blir det då inte för mycket apparater ibland? Nej, tycker medlemmarna samfällt. Det finns i låtvärlden ett instrumentarium som elektroniken aldrig kan måla över, menar de. Kvalitén ligger i tonen från det levande träet. Det hela handlar om ett givande möte mellan olika hantverk, ett gammalt och ett modernt.

– När man på 40-talet ville förstärka orkestergitarrens klang så medgav bara tekniken detta till en viss del. Grundkaraktären ändrades totalt. Men ur detta föddes ju elgitarren, med ett helt eget sound. Och se var det tog vägen! Det behöver ju inte alltid bli dåligt.

– Men idag finns möjligheterna. Elektroniken – bra mikar inte minst – klarar av att förstärka akustiska klanger utan att ursprunget förvrängs. Ihop med all övrig teknik som dyker upp kan det bli hur bra som helst.

Och väger man in att folkmusiken till sin form faktiskt ofta får vara långt friare än t ex jazz och rock, så känns framtiden ganska spännande just nu, säger Totte Mattsson.

[ur Lira #1 1996]

Så här ser det kommande reportaget ut: