Redaktionsbloggen

Snarky Puppy på Waterfront i Stockholm. BIld: Rasmus Klockljung

Egenartat myller av ljud, riff och rytmer

Snarky Puppy
Waterfront, Stockholm 3 november 2022

När Snarky Puppy återvänder till Sverige är det med det färska dubbelalbumet Empire Central i bagaget, och det är också det som är kvällens fokus. Faktiskt i så stor utsträckning att hela konserten, förutom sista låten och extranumret, utgörs av material därifrån. Ett vågat drag måhända, men uppenbarligen går det hem hos Stockholmspubliken.

Redan från de rena gitarrtonerna som inleder första låten Trinity är detta en resa genom ett mäktigt landskap av rock, funk, jazz och så mycket annat som utgör Snarky Puppys värld. Det myllrar av egendomliga klaviaturljud, komplicerade rytmer, täta blåsstämmor och tunga riff.

Trots att detta alltså är ett instrumentalt band med många låtar som klockar in runt tio minuter och att det dröjer till efter fjärde låten innan basisten och bandledaren Michael League säger något för första gången är det en fullfjädrad show det bjuds på. Nästan hela fonden utgörs av en jättelik skärm som visar en blandning av animationer och video på solisterna, och den avancerade ljussättningen växlar ofta färg och fokus och bidrar i högsta grad till helheten.

Och solon, ja det finns det gott om, men samtidigt är de väldigt olika varandra. Gitarristen Bob Lanzetti står för flera av de rockigare, men de allra mest distade kommer från Bobby Sparks clavinet som är försett med en jättelik svajarm. Trumpetaren Maz Maher och de båda tenorsaxofonisterna Chris Bullock och Bob Reynolds bränner av flera solon var, Justin Stanton solar på både klaviaturer och trumpet och Shaun Martin står för ett par där han kör sitt Moog-ljud genom en talkbox. Till och med Jamison Ross trumsolo på pukor, bastrumma och en cymbal är melodiskt och rör sig snyggt genom flera tempoväxlingar. Den enda som inte spelar några solon är Michael League själv.

Snarky Puppy har totalt 19 medlemmar som avlöser varandra på turnéer, och i kvällens sättning finns alltså inte mindre än tre keyboardister som har ett antal instrument vardera. Mjuk mellotron, svävande Fender Rhodes och maffig Hammondorgel sätter karaktär på låtarna, och alla tre klaviaturspelarna har dessutom varsin Moog och andra keyboards. Vrickade syntljud dyker upp lite varstans.

Den blytunga shufflen i RL’s gör den låten till en av kvällens svängigaste, med smattrande slagverkssynkoper från Marcelo Woloski och ett galet clavinetsolo. Konserten avslutas med Shofukan och där bjuder bandet på en makalös uppvisning i dynamisk uppbyggnad. Efter ett par minuter dras volymen ner rejält när Bob Reynolds tenorsolo tar vid, och under nära fem minuter (!) växer det ytterst långsamt från mjukt och milt till något långt mycket mer kraftfullt.

Likaså gör kompet, från de långa orgelackorden, basostinatot och det nästan osannolikt avskalade trumspelet när solot inleds byggs det närmast omärkligt på med tätare trumslag, tamburin och gitarr, och när ett cymbalcrescendo markerar en övergång släpps en mäktig tyngd fram – och solot fortsätter ännu längre och växer än mer i intensitet.

Detta ruggigt imponerande spel leder såklart vidare in i låtens nästa del, det ikoniska blåsriffet, och när bandet klivit av scenen ropar publiken inte ”one more time”. I stället sjunger man det riffet tills de kommer tillbaka. Även det är något som visar vilket egenartat band Snarky Puppy är.

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser