! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Egenartad estnisk folkduo på besök

16 feb 2020

Puuluup
Stallet, Stockholm 14 februari

Den estniska duon Puuluup är ett utmärkt exempel på hur uttrycket ”less is more” ibland verkligen stämmer. Både Marko Veisson och Ramo Teder spelar stråkharpa, ett instrument med urgammalt ursprung och rätt begränsat tonomfång. Med dessa och sina röster skapar de båda en musik med förvånansvärt stor spännvidd, i synnerhet när de tar hjälp av elektronik.

Redan efter första låten visar det sig dock att det inte enbart är musiken som är speciell, när bandet deklarerar att deras sångtexter handlar om ”det ena av två teman: mat eller något annat” och drar ner kvällens första skratt från publiken.

Det blir många fler av den varan, för duons skruvade humor under mellansnacken sätter också stor prägel på konserten. De pratar gärna i mun på varandra och ger ibland helt skilda förklaringar till vad låtarna handlar om. De förklarar att som ett nordeuropeiskt folkmusikband är det ”obligatoriskt att spela minst en julsång”, och deras julberättelse handlar om tomtens stressiga arbetssituation. En låt som presenteras som en kärlekssång skildrar kärleken till ett vindkraftverk, eftersom ”det bara finns ett sådant där vi bor, så för oss är det speciellt”. Och så mat, som sagt – bland annat pasta, lök och olika sorters dumplings avhandlas.

2Stråkharpan, eller talharpa som den kallas på estniska, förekom tidigare i både Estland, Sverige och Finland, men dog i det närmaste ut, förutom hos den svensktalande befolkningen på Ormsö, innan den så småningom fick ett uppsving igen under 1900-talets slut. Därför kallar Puuluup sin musik för ”zombie-postfolk”, för att hylla sina instrument. Och visst har duons låtar rötter i folkmusiken, men oftast utgör de sträva instrumentklangerna snarare grunden för låtbyggen som sträcker sig mycket längre.

Genom att loopa stråkriff, pizzicatospelade basgångar och korta sångrefränger lägger de lager på lager över vilka särskilt Marko Veissons sång stundtals drar åt dub eller reggae, och andra gånger närmast blir rap. Ramo Teder trampar pulsen direkt på en kontaktmikrofon som placerats på golvet och som fungerar som bastrumma, och ljudteknikern låter ibland rösterna studsa omkring både från sida till sida och mellan rummets främre och bakre högtalare. Behövs det extra rytmer trummar de på instrumenten med fingrarna eller lägger till delay-indränkt handklapp eller fingerknäppningar.

Duon sitter ner när de spelar, men med små medel showar Puuluup ändå loss emellanåt. I en låt sittdansar de synkroniserat, vid några andra tillfällen ställer de sig upp och sjunger, och en annan gång går Veisson ut i publiken och sträcker fram mikrofonen till olika åhörare för att de ska sjunga med. Efter varje låt gör de en synkad bugning där de snurrar stråkarna mellan fingrarna, och med ett tjugotal låtar blir det mycket av den varan.

3Sista extranumret inleds med Smoke on the water innan den övergår i en egen låt. Denna blir alltmer högljudd, och plötsligt reser sig Teder och hoppdansar vildsint medan Veisson trampar in en brutal dist och spelar ett solo. Sedan turas de om att göra detta några gånger innan instrumenten hålls fram mot monitorhögtalarna för att skapa rundgång på klassiskt rockstjärnevis, och det utmynnar i någon minuts dånande noisekaskader innan både detta och konserten slutar tvärt.

text & bilder: Rasmus Klockljung

Annonser