Redaktionsbloggen

Dylans röst bär oss genom decennierna

28 Jun 2019

Bob Dylan
Globen 25 juni

De två senaste stoppen på Bob Dylans Never ending tour har landat på Waterfront i Stockholm, en amfiteater med bra ljud och ypperlig utblick för cirka 3 000 i publiken. Arenan har funkat utmärkt för Dylans klubb-konsertspelningar.

Men efter Nobelpriset i litteratur är Dylan tillbaka i ishallar. Onsdagskvällens Globenkonsert markerar 21 år sedan jag såg honom senast på arenan. Då, en 57-åring som öppnade med All along the watchtower och avslutade med en uppsluppen Rainy day woman och allsång i Blowin’ in the wind, däremellan tre låtar från då nyutkomna Time out of mind – en platta som tog Dylan tillbaka till pole-position.

En av låtarna då var Make you feel my love och den gör han även denna kväll – innerlig och stark. Två decennier har gått och gitarren är utbytt mot flygel från vilken har styr det flyhänta bandet med gitarristen Charlie Sexton och pedal steel-gitarristen och allt-i-allon Donnie Herron framför trotjänaren Tony Garnier på bas och trumslagaren George Receli.

Då kunde vi marschera fram för extranumrens allsång och visslingar till Rainy day och Blowin’ in the wind, nu blev vi hunsade in genom metallbågarna med händerna i luften och på parkett gick security-folk runt med skyltar om fotoförbud. Tiderna förändras och ändå står han där inför oss och säger allt vi behöver höra – om vi lyssnar. Tillräckligt många gör det ännu.

Rapporter från de främsta bänkraderna skvallrar om en leende 78-åring – från 24:e bänk ser vi att han då och då lämnar pianopallen och gör starka versioner av Can’t wait och Scarlet Town. Den senare en av kvällens allra bästa där den vanliga sättningen bryts upp med Herron på banjo och Garnier på ståbas. Dylans röst bär oss genom decennier och plötsligt ger han oss kvällens bästa sång i Girl from the north country – och jag tänker för ett kort ögonblick att den tillägnas Sara Danius …

Sexton spelar smakfullt och lyhört, Herron är en klippa men tyvärr tar det en bra bit in i konserten innan Recelis baskagge läggs till rätta i ljudbilden. Det händer inte med pukorna som genomgående låter som cisterner. Synd på en sådan god livetrummis. Men Dylan styr och leder bandet i en gediget omarbetad Like a rolling stone. Tack för den och tack för Simple twist of fate och för Gotta serve somebody där han hänger lite extra på ett par stavelser. ”Indeed you’re gonna have to serve somebody”.

Magnus Östnäs

Annonser