Bill Laurance & Michael League
Stockholm Jazz Festival, Folkoperan, 14 oktober 2025
Efter att tillsammans eller var för sig många gånger ha spelat i Sverige med andra konstellationer (Snarky Puppy, Bokanté med flera) gör nu Bill Laurance och Michael League sin Sverigedebut som duo. Denna deras akustiska, utforskande sida gör sig utmärkt i Folkoperans salong som är välfylld med en oerhört entusiastisk publik, applåderna är långa efter varenda låt.
När jag recenserade deras båda duoskivor under de senaste åren kritiserade jag att flera låtar var så korta att de knappt hann börja innan de var slut, medan jag i stället hade velat höra vart de kunnat ta vägen om de fått chansen.
Lyckligtvis får låtarna den möjligheten här på scenen. Även om det som duon säger är kompositionerna som står i centrum så tillåter de sig själva att improvisera, och berättar att de vill överraska varandra och få den andra att tänka ”Spelade du verkligen det där alldeles nyss?”.
Kvällen inleds med den djupt suggestiva Meeting of the mind där Michael League verkligen bygger melodin på att låta fingrarna glida över oudens bandlösa hals. I flera andra låtar är Bill Laurance flygelspel smått bluesigt, och nästan alla sina solon spelar han enbart med högerhanden medan den vänstra stadigt håller ett komp. League växlar mellan oud och en bandlös akustisk basgitarr. På den senare mal han fram nötande, täta basgångar i exempelvis låten Tricks eller ger sig in i mer melodiskt solospel. I de flesta låtar spelar båda varsitt solo, så de tar betydligt fler former än på skivorna.
Duon letar också fram fler ljud ur sina instrument. Vid ett tillfälle dunkar League fram en rytm med näven på basens lock, en annan gång klappar Laurance med händerna inne i flygeln och strängresonansen förses med en delayeffekt. Dessutom sjunger Michael League i några låtar, ordlöst, bara några få toner, men de tillför mycket. Det tas även hjälp av publiken som i sista låten får knäppa med fingrarna i baktakt – vilket många verkligen gör ända tills duon kastar sig in i ett temposkifte – och särskilt i det bluesiga extranumret blir spelet oväntat kraftfullt.
Konserten visar att det starka grundmaterialet som kompositionerna utgör precis som jag anade verkligen kan utvecklas och växa till sig betydligt mer. Låtarna blir ännu vackrare, ännu mer grooviga, ännu mer spännande. Ljuvligt!
Text & bild: Rasmus Klockljung
