Ebi Soda & Goran Kajfeš Subtropic Arkestra
Stockholm Jazz Festival, Fasching, fredag 10 oktober
Äntligen jazzfestival igen. Premiärdagen på Fasching inleds med att de sex unga engelsmännen i hyllade gruppen Ebi Soda närmast försynt tassar in på scenen och stillsamt börjar göra försiktiga ljud på sina instrument.
Ebi Soda kommer från Brighton-scenen och deras blandning av exakta beats och ljudexperiment har resulterat i en rad fina skivor och recensioner. Det har talats och skrivits om Ebi Sodas råa och punkiga energi men jag vet inte om det är så jag skulle beskriva kvällens konsert. Mer ambient än punk är det rent konkret. Gruppens musik är på väg att utvecklas och nu är det allt oftare stämningar och atmosfäriska färder som prioriteras.
Ebi Soda formar samma stycke av musik, alla från var sitt håll, till ett kollektivt ljudhantverk. Nästan allt utom de avsiktligt torra smattrande trummorna är dränkta i effekter under större delen av konserten. Det är egentligen få regelrätta solon. En stor del av den unga UK-jazzen delar grundsyn på solon och instrumentalister; de är inte viktiga på samma sätt som i annan äldre jazz, de ingår mer i helheten och bidrar till soundet och beatet.
Trombonisten VVilhelm (jo, han kallar sig så) framstår som bandledaren. Han är den som rör sig mest på scenen, får oplanerade infall, spelar med fingrarna på sina fotpedaler och kör basgångar direkt på tangentbordet på sin laptop. Hans trombon går genom mängder av effekter, vissa ögonblick klingar hela ljudlandskap med bara toner från trombonen.
Trummisen Sam Schlich-Davies, som skalat av sitt trumset från onödiga hängpukor, har ett otroligt klipp och driv och en magnetisk koppling till basisten Hari-Lee Evans, som karvar fram basgångar med ständiga rytmiska förskjutningar.
Den försynte gitarristen Conor Knight låter sin gitarr klinga utomvärldsligt, släpper sina extremt svävande ackord från hög höjd. Han spelar ett enda solo under konserten och det låter varken som ett solo eller ens som en gitarr, snarare som avlägsna röster från annan världsdel som stiger och sjunker i ljudbilden. Unikt.
Färden går vidare. Dubklanger som samlas till kosmiska moln, solsystem passeras. Vi byter planet då och då. Under åtskilliga ögonblick tycker jag mig höra ljudsatta drömmar. Som när blåsarna oväntat kliver fram i mixen av ljud och spelar en märklig melodi i folkton som inte återkommer senare. Musiken och beatet rör sig vidare och snart blir man osäker, spelade de verkligen den där melodin? Vem bryr sig. Ebi Soda är ett fint sällskap att drömma fram en kväll med.
Efter att Ebi Soda lämnar scenen på Fasching är det en paus på drygt en timme. Eftersom kvällen bjuder på en dubbelkonsert-combo är det många i publiken som dröjer sig kvar. Medan några av Ebi Sodas fans fortsätter ut i Stockholmsnatten fylls Fasching samtidigt på med delvis nya besökare. Medelåldern i lokalen höjs lite, fler grå skägg syns.
Nu stundar en återkomst av det större slaget i svensk jazz: Goran Kajfeš med sitt namnkunniga kollektiv Subtropic Arkestra intar scenen. Gruppen är bara en av flera yviga grenar i Goran Kajfeš vidsträckta musikaliska universum. Under jazzfestivalen kommer han också spela med två av sina andra samarbeten: Cosmic Ear och Yttling Jazz.
Efter ett längre uppehåll är Subtropic Arkestra alltså tillbaka med ny musik. De har med all rätt blivit hyllade för trilogin The reason why. När de börjar spela känns allt välbekant och okänt på samma gång. Jag vet aldrig var vi befinner oss när Subtropic Arkestra drar igång och det är så skönt. Här finns influenser från turkisk och brasiliansk musik men hela världen tycks strömma in i denna saliga blandning som legeras ihop med tidig krautrock och svensk experimentmusik från 1970-talet.
Blåsarna Jonas Kullhammar och Per Ruskträsk Johansson står för många lyriska passager och spelar perfekta stämmor ihop. Den senare byter blåsinstrument mellan nästan varje låt. Goran Kajfeš själv bjuder bland annat på ett par mycket vackra intron på sin trumpet.
Johan Berthling på bas och Johan Holmegard på trummor är som vanligt otroligt svängiga och stabila. Jesper Nordenström visar hur man utvinner magi ur en mini-moog och briljerar även i andra partier med sitt stundtals avigt funkiga spel. Gitarristen Reine Fiske, känd från bland annat Dungen och Träd gräs och stenar, bidrar till att ge gruppen ett tyngre och mer oborstat sound.
Det blir en kväll att gå hem nöjd ifrån. Men ändå: var det mina egna höga förväntningar som gjorde att jag tycker mig ha hört bandet i aningen bättre form tidigare, med en intensivare närvaro? Svårt att säga. Man vänjer sig vid allt, även det bästa.
Hursomhelst, några höjdpunkter är tydliga under konserten. En av dem är Jonas Kullhammars första längre solo på Sand boogie då han rycker loss i en patenterad Kullhammar-utfärd. Ett benådat ögonblick när både han och vi som lyssnar glömmer oss själva. Hela gruppen hänger på i detta ryck och påminner om vad de är mäktiga till när det verkligen bränner till.
Text & bild: Anders Pihl
