Bobo Stenson Trio
Stockholm Jazz Festival, Hörsalen, Kulturhuset Stadsteatern, 17 oktober
Under oktobers få plusgrader, snålblåst och begynnande frostnätter kommer Bobo Stensons trio med ljudet av våren. Den anländer med takdropp, lockrop och fåglars återkomst ur basisten Anders Jormins skira stråkspel. Oktober skiftar omärkligt ur Jormins händer till Bobo Stensons öppna klangläggning och melodispel som en framkallning, en föraning.
Klart att det här är en pianotrio men ljuset faller så olika in under den korta kvällen som inleds med Sven-Erik Bäcks Våren, tolkad som Spring hos Stenson-Jormin-Fält och hämtad från trions senaste platta Sphere. Liksom ofta utvecklar trion låtmaterialet live, ändrar tempo, öppnar för längre soloinsatser och osäkrar den utlagda vägen. Det är en tyngdlöshet som korresponderar med det etos som bebodde Wayne Shorters sista kvartett, ”zero gravity”.
Pianisten Bo Gustav ”Bobo” Stenson är en egen kontinent i modern jazz. I eget namn, i Rena Rama och tillsammans med legendariska jazzmusiker från Börje Fredriksson till Don Cherry och Charles Lloyd. 81 år ung har han nyfikenheten, lyssnandet och uppfinningsrikedomen lika frisk som i det tidiga sjuttiotalets kvartett tillsammans med Jan Garbarek, Palle Danielsson och Jon Christensen. Jormin introducerar honom som maestro och inget känns mer rätt den här festivalkvällen på Kulturhuset i hjärtat av den rivna och återuppbyggda staden där den här inkarnationen av Bobo Stenson Trio gav ut sin första platta 2008. Det är musikalisk inspiration från flera kontinenter, folk, konstmusik, visa bearbetat i trions säregna uttryck.
Man skulle kunna förledas att säga att de tre har olika temperament, men faktum är att var och en har del i den romantiska lyrismen, det modernistiska upptågsmakeriet och det ospecificerade tredje. Vi kan kalla det den fria anden. Under den fullsatta kvällen i Kulturhusets hörsal slapp denna ande stundtals ur såväl järnram, trä och slagverk. Som under Don’s kora song, hyllningen till trumpetaren Don Cherry. Här får stämmorna vandra kring. Ur inskrivningsmomentet i Jormins inledande ostinato över till Stensons vänsterhand och vidare in i Fälts tumpiano.
Det är ett fyrverkeri och tyngdlöshet. Det är rumsupplösande och nybyggande kontrapunkt. Där spelet rör sig med djärvhet och humor i utläggningen kring vad det innebär att utsätta sig för livet. Det är som bekant bland det svåraste man kan utföra, i högsta marschfart, inte minst om hösten.
Text & bild: Magnus Östnäs
