Lars Demian & David Tallroth
Fasching, Stockholm 15 april
På 1990-talet gjorde Lars Demian en tät rad av skivor, men sedan har det blivit glesare och nu har det gått hela elva år sedan den senaste och kanske sista. Men spelar gör han fortfarande, sedan många år vanligtvis i duo med multi-instrumentalisten David Tallroth, och efter ett halvårs paus sedan den senaste konserten är de tydligt spelsugna.
Redan som andra nummer kommer kvällens kanske mesta upptempo-låt, titelspåret från senaste albumet Svenne tills du dör, där Demians baktaktspumpande banjo och Tallroths bastrumma och bastuba drar igång publiken rejält. I Balladen om Bin Ladin som avslutar första set visslar duon snyggt i stämmor, vilket blir närmast absurt muntert med tanke på vem texten handlar om.
Utspridda under konserten bjuds det även ett antal ”existentiella låtar” i form av covers, dels från äldre sångerskor som Lill-Babs och Sickan Carlsson som görs i förmodligen rätt ordentligt annorlunda tolkningar. Nationalteaterns Bängen trålar förvandlas till en lugn vals, och Ingenting i min hjärna av Philemon Arthur & The Dung görs i sin tur om från originalets tretakt till fyrtakt.
Men de flesta av kvällens runt 25 låtar är Demians egna. Under karriären har han tagit sig an en lång rad musikstilar, och faktum är att många av dem går att framföra även som duo. För att de bara är två på scenen innebär inte att instrumenten är få. Demian själv växlar mellan, banjo, gitarr och piano, och Tallroth spelar ofta bastuba med ena handen, cymbaler och träblock med den andra, och trampar bastrumma och hihat med fötterna. I några andra låtar tar han över banjon eller spelar gitarr.
Lars Demians satiriska sånger skildrar ofta personer som på ett eller annat sätt lever i utkanten av samhället. Gangsters och fyllon är återkommande, och det svenska kungaparet är huvudpersoner i varsin låt. Konungens skål är en av konsertens höjdpunkter, inte minst tack vare David Tallroths stötiga, aviga och kraftigt distade gitarrsolo som påminner en hel del om Marc Ribot. Överlag är det många låtar som gör sig ännu bättre i det här formatet än i de omkring trettio år gamla studioversionerna. Pank görs i ett lysande framförande på småjazzigt piano, tuba och slagverk, och i låtar som Man får vara glad att man inte är död och tangon H & M klämmer den stora publiken i med allsång i refrängerna.
Även extranumren bjuder på stora kontraster. Först kommer den plojigt glada Stjärnan och karriären, och sedan blir det tvära kast. Under den oerhört vackra dödsskildringen På den andra sidan, sorglig men kanske mer hoppingivande och med stillsamt piano och milt spel på tenorhorn, syns flera i publiken som inte kan hålla tårarna borta. Det blir en emotionell avslutning på en riktigt fin konsert.
text & bild: Rasmus Klockljung
