16 Horsepower
Fållan, Stockholm 20 maj 2026
Under ett tiotal år på 1990- och 2000-talen gav amerikanska 16 Horsepower ut fyra studioalbum som fullkomligt stöpte om vad countryrock kunde vara. Med banjo, slidegitarr, stundtals blytungt komp och domedagsdoftande texter om människans syndfullhet gjorde de kristen musik i dess allra mörkaste form. Redan på debutalbumet från 1996 fanns en refräng som ”Every man is evil, yes and every man’s a liar”, i låten Black soul choir som en sorts deklaration av vad det handlar om.
För tjugoett år sedan lade bandet ner, och sedan dess har frontmannen David Eugene Edwards haft bandet Wovenhand och även turnerat solo och i andra konstellationer. Men i vintras kom så plötsligt beskedet att 16 Horsepowers tre originalmedlemmar återförenas (utökade med Wovenhand-gitarristen Chuck French), som det verkar enbart för en kortare Europaturné samt en festivalspelning i USA. Turnén sålde i stort sett slut på nolltid, och har nu nått Stockholm.
Konserten börjar med scenen insvept i tät rök, vilket ytterligare förstärker den dunkla, suggestiva stämningen i musiken. Närmare hälften av låtarna hämtas från debutalbumet men bandet visar omgående att detta inte är någon nostalgikväll, åtminstone inte för dem, och jag tvivlar på att Edwards ens är kapabel till att spela något enbart för nöjes skull.
Han ser ut att vara fullständigt uppslukad av musiken där han sitter på en stol längst fram, kränger hit och dit med instrumenten i knät och mässar fram sången som en predikant från den mörka sidan. Ibland spelar han banjo, vilket ger flera låtar en lite starkare countryprägel, men de är fortfarande becksvarta. I några få spelar han i stället en sorts förvuxen concertina, men här är det givetvis inte fråga om någon glättig folkdans. Instrumentet spelas med långa, tunga ackord som mal fram som från en förvriden tramporgel eller skapar nästan hypnotiska rytmer, som i American wheeze.
När Edwards spelar gitarr är det oftast med sliderör och ett sound som är så rått att det känns som att det håller på att karva sig in genom öronen och vidare rätt igenom huvudet, men samtidigt är det oerhört snyggt.
De tunga riffen överlåter han oftast åt Chuck Frenchs telecaster och åt basisten Pascal Humbert som växlar mellan två elbasar, akustisk basgitarr och kontrabas. Humberts mycket varierade basspel, som ibland är blytungt, andra gånger betydligt mer avskalat och i några låtar feta stråkriff på kontran, ger Edwards utrymme för sitt ofta ganska glesa slidespel, och tillsammans med trummisen Jean-Yves Tola ger Humbert bandet ett mäktigt sväng.
Tola spelar långt ifrån raka komp, ofta ger han låtarna så särpräglade rytmer att dessa omedelbart känns igen. Trumintrot till nämna Black soul choir är ett exempel, i andra låtar lägger han virveltrumkomp fulla av dynamiska spökslag och använder vispar eller rods för att göra soundet mjukare.
Edwards må vara frontfiguren men Tola och Humbert visar att deras spel i minst lika hög grad formar 16 Horsepowers musik. French verkar vara den som är muntrast på scenen, glad att få vara med om detta verkar det som, och också den som några gånger tackar publiken för att den är på plats.
Edwards säger inte mer än ett ”tack så mycket” på svenska efter sista ordinarie låten, men det är ungefär lika mycket som han sagt de andra gångerna jag sett honom live. Och det är nog lika bra, hade han pratat mer hade den täta stämningen kanske brutits. Nu får vi i stället nästan två timmar mäktigt mörker av högsta klass.
Text & bild: Rasmus Klockljung
