Redaktionsbloggen

Magnus Carlson och Moon Ray Quintet på Dansens Hus. Bild: Sara Asplund.
Magnus Carlson Moon Ray Quintet _ foto Sara Asplund

Avslappnad och intim kväll med Magnus Carlsons månskensjazzare

15 Okt 2019

Magnus Carlson och Moon Ray Quintet
Dansens Hus, Stockholm Jazz Festival, 14 oktober 2019

De är de där speciella musikaliska mötena man vill åt, konstellationerna som tar musiken en bit vidare och ger den en extra dimension. Mötet mellan Magnus Carlson, mest känd som sångare och frontfigur i Weeping Willows, och några av Sveriges mest intressanta jazzmusiker blir ett av dessa speciella möten.

På Stockholm Jazz Festival firar Magnus Carlson och Moon Ray Quintet tio år tillsammans. En efterlängtad spelning vad det verkar, salen är fullsatt av en entusiastisk publik. Det blir en skönt avslappnad, intim känsla i lokalen, det känns nästan som att bli förflyttad till en annan tid. Vi blir uppmanade att luta oss tillbaka och njuta och det är inte svårt att göra.

Vi avnjuter en hel rad suveräna låtar, några mycket välkända men också några inte fullt lika kända. Under kvällen bjuds bitterljuva ballader, någon jazzblues och även några låtar man gärna kunnat dansa till. Allt i utsökta och varierade arrangemang.

Moon Ray Quintet är för kvällen utökad med Robert Östlund på gitarr, som bidrar med många läckra idéer inte minst som del i rytmsektionen men också med känslofyllt solospel.

De övriga musikerna – Goran Kajfeš, Per ”Ruskträsk” Johansson, Carl Bagge, Peter Forss och Lars Skoglund – har byggt upp ett rikhaltigt spel tillsammans med rytmiskt driv, lödiga solon och inte minst en hel del stämningsskapande detaljer i arrangemangen. Ett slags på samma gång nostalgisk och nutida jazz i låtar som Nina Simones Feeling good och The Doors Riders on the storm. Den sistnämnda i ett läckert suggestivt arrangemang.

mc av al

Lars Skoglund, Magnus Carlson, Peter Forss och Carl Bagge. BIld: Andreas Lagercrantz.

I presentationen av gruppens musik står det att de bjuder på jazzpop, men live är det mer jazz med improvisation och dynamiskt spel än på skiva. I gruppspelet händer det mycket under låtarnas gång samtidigt som det finns gott om plats för individuella insatser av genomgående hög intensitet om än givetvis med de olika musikernas personligheter.

De båda blåsarna, Goran Kajfeš på trumpet och Ruskträsk på saxofon och basklarinett, har spelat mycket ihop under åren i olika konstellationer, främst i Oddjob, och de har ett närmast telepatiskt förhållande till varandra med sina  idéer och sitt samspel. Många känslofyllda solon från båda två.

Magnus Carlson fick genom jazzen en nytändning som sångare och artist, berättar han för oss, ofta med både humor och värme. Han funderade på att lägga av som sångare när idén att sjunga jazz kom som ett förslag i ett brev från producentnestorn Kjell Andersson.

Med tioårsjubileet håller han entusiasmen för gruppens musik vid liv. Magnus vemodiga, både mjuka och distinkta, sätt att ta sig an låtarna gör att de känns angelägna. Så blir det en fin spelning som kommer att dröja sig kvar i minnet länge.

Andreas Lagercrantz

Annonser