Redaktionsbloggen

Avig alt-folk med Dawson och frisinnad impro med Sandell & Nilssen-Love

22 Jan 2020

Richard Dawson
Sten Sandell & Paal Nilssen-Love
Fasching, tisdag 21 januari

Newcastle-sonen Richard Dawson har skapat sig en egen nisch som alternativ-folk-artist. Som en modern uppdatering av Mike Waterson i ett möte med Kevinarna Coyne och Ayers, med Ayers kompis Robert Wyatts röst eller ande svävande över det hela.
Richard Dawsons sånger tar aviga vägar genom den brittiska folkterrängen, med skorrande elgitarrsträngar och kraftfull sång som inte väjer för det fula och skeva. Senaste albumet heter 2020 och bjuder på några spår där ljudet från den större popvärlden gör sig påmint, som i The Queen’s head. Bara för att strax hamna i det skeva och icke-insmickrande igen. Dawson sjunger om lokala fotbollsmatcher, om en översvämmad pub, om joggning, om förfärliga krigsscenerier.

Samhällskritiken är vardagsnära, med ett stråk av vemod och den mörkaste humor. En låt som Heart emoji är ytterst detaljrik och ingående i sin beskrivning av allt från mobilens lösenord till miljöerna som omger sångens protagonist. Dawsons låttexter rymmer ofta tänkvärda formuleringar och oväntade vändningar.

Lika finurligt är hans mellansnack på scenen. Richard Dawson har blivit en flitig Sverigegäst, och där han står på jazzklubben Faschings breda scen skapar han en lågmält humoristisk publikkontakt och frågar till och med bokaren för kvällen om denne önskar höra någon speciell låt.

Nu blir det inget med just den låten, vilket är en del av Dawsons skruvade scenteknik. Han pratar om hur konserten inte startat ännu, att vi befinner oss i showens själva dvd-meny. Där står han i sina helt vanliga, vardagliga kläder, rätt upp och ner. När den gula tröjan åker av och trasslar in sig i gitarrsladden och börjar ”flyga” skojar Dawson torrt: ”Jag trodde ett tag att det var min farfars ande!”

En märklig detalj med Richard Dawson är att när han ställer ifrån sig elgitarren och bara framför någon gammal folksång helt a cappella är såväl volymen som uttrycket ännu högre. Han stampar hårt i scengolvet, så dammet yr från mattan. Blundande och med tungan ständigt på väg upp ur den musikaliska Dawson’s Creek som hans mun utgör. Musiken porlar oförställt ur honom, och den här vardagskvällen tillhör de bästa musikupplevelserna på ett bra tag.

Att jag sedan drabbas av en trestegs-nysattack där jag sitter vid ett bord vid scenkanten må vara hänt. Richard Dawson finner sig snabbt och säger ”Bless you” och Fasching-publiken garvar. Undertecknad är så inne i att försöka kväva eventuella kommande nysningar att jag inget märker.

Innan Dawsons konsert gör svenske pianisten Sten Sandell och norske trumslagaren Paal Nilssen-Love ett improviserat framträdande med två långa stycken. Det här är musik som rör sig långt från gängse jazzmarker. Sandell spelar såväl inuti Steinwayflygeln som på utsidan av klaviaturet. Han hummar och gnyr, stoppar in en handduk över pianosträngarna, alternativt dämpar och knäpper på strängarna med händerna. I till synes perfekt symbios med Paal Nilssen-Love, som trakterar sina trummor, gongar och diverse slagverkspryttlar med ett liknande tillvägagångssätt.

Sandell berättar att det är tjugo år sedan de två började musicera ihop, och att detta skedde just på Fasching. Denna kväll gör de den två decennier långa musikaliska vänskapen stor rättvisa. En bättre kombination än dessa två akter är svår att tänka sig. Improvisationsmusik/frijazz och så avig brittisk folk på det. Bless you? Ja, det passar ju bra det.

Timo Kangas

Annonser