Sthlm Americana
Dawn Landes, Michaela Anne, Daniel Romano, Justin Townes Earle, David Ritschard, Johan Airijoki & Malmfältens Rockklubb, Son Volt, Ryan Bingham, Paul Cauthen m fl
Mosebacke & Södra Teatern, Stockholm, 15 juni
”Jag hör Amerika sjunga, en mångfald av sånger hör jag … Var och en sjunger om vad som hör till honom eller henne och ingen annan.”
Så långt Walt Whitman i översättning av Gunnar Harding. Whitman var ju en generation äldre än den Strindberg vars citat får pryda den uppgraderade Mosebacke-terass som för det tredje året i rad är spelplats för den svensk-amerikanska endagsfestivalen Sthlm Americana.
Om man sätter parentes kring diskussionen kring vad americana är och använder den andra delen av Whitman-citatet som utgångspunkt, skulle jag vilja hävda att en bra bit in på årets festival var det Nashvilleborna Dawn Landes och Michaela Anne som sjöng om sitt på det mest övertygande sättet.
Dawn Landes med band på Sthlm Americana.
Kentucky-födda Dawn Landes med en av förra årets starkaste pedal steel-drivna countryplattor med en knippe starka radiosånger, Loretta-feel och betraktelser som ”Why they name whiskey after men”. Ensam med gitarr drar Landes mot Joni Mitchellsk folksång.
Inne på Kägelbanans lilla scen gör Michaela Anne rak, enkel country med fina texter och en högklassig, särpräglad röst som lockat Rodney Crowell till kommande plattan. Anne gör också en fin version av The Houston Kids Bluebird wine och Emmylou Harris Luxury liner. Strax innan hade Daniel Romano med högt ställda förväntningar kört 45 minuter stenhård gegenpress i svarta Willy Wonka-glasögon, fantastisk energi men som över en halvlek blir mer intellekt än kött. Trots kanonöppning med Empty Husk och Time forgot to change my heart tyvärr lite jämntjockt där en låt som Roya förlorar en del av sin lätthet. Ibland är kanadensaren tyvärr lite för smart för sitt eget bästa.
Det gäller inte Texas-födde Paul Cauthen som får med sig terrassen i Have mercy och vräker på med en stor köttig Waylon Jennings-country över solsvedda nackar. Texas-kamraten Ryan Bingham har kvällens största hatt och bredaste anslag med två starka körsångerskor och ställer dit stabil HBO-country. Texas-spelarna gör sitt helt enkelt.
Justin Townes Earle har alltid sändarna påslagna. Earle kliver på ensam med hemkokt ståldriven fingerpicking när den heta junidagen börjar dra mot kväll. Sen inkommen, jet-laggad och med gråsprängt skägg inleder han med Flint city shake it från nya skivan Saint of lost causes. Det blir en uppvärming till One more night in Brooklyn och Frightened by the sound som Earle introducerar som att den är öppen för tolkning huruvida den handlar om politik, ras eller vädret. Den och Saint of lost causes blir något av kvällens starkaste i berättelser om ett Amerika som skulle ha skakat om Whitman. Trots en högklassig Lone pine hill blir avslutningen lite på halvvolley.
När Earle överlämnar stafettpinnen till Son Volt via Carter Familys Gold watch and chain har Johan Airjioki och David Ritschard timmarna innan öppnat en ny scen med berättande om vad som hör just dem till.
Johan Airijoki är något av Malmfältens Anderson East som öppnat en helt egen butik med rottrådar till såväl Norrlåtar som Totta och Ola Magnell, det är rått och skirt i en blödande förening från denna bruksortsgriot: ”kanske är jag som farsan, locket det ska ligga på, kanske så är du som morsan, kärlek som jag kan förstå” sjunger han i Tyst gråt från förra årets En blyg viol. Framtiden bör vara ljus för denna Malmfältens viol, liksom den är ljus för Bajenlands egen David Ritschard, en i bluegrasskretsar välkänd röst som förra året uppträde på Sthlm Americana med det svenska honky-tonk-bandet The Green Line Travellers.
David Ritschard bjöd på ”en diskbänksrealistisk blandning av Blues Brothers och Snoddas”.
Ritschards releasespelning för debutskivan Brobrännaren – tillsammans med bandet Krokodiltårarna – var en diskbänksrealistisk blandning av Blues Brothers och Snoddas där Ritschards berättelser från en socialgrupp som länge håller landet gående levereras med säregen tvist och galghumor. ”Tillrett åtta liter brunsås, jag vill tro jag gör det bra, i frityrolja och stekos impregnas jag var dag … Och jag ler mot dig och frågar om det önskas nån dessert. Men jag är inte här när jag är här”, sjunger Ritschard i Inte här (när jag är här).
Med en persona som från en Kaurismäki-film lägger David Ritschard ut sitt hjärta, skrudad i lila-vit gymnastikdress över vit skjorta, slips och svart-vita lackskor och med tango-rabatten på plats. Ritschard är helt enkelt en schysst blandning av Lalla Hansson, Ola Magnell och Stefan Sundström – med den senares totalt avväpnande publikkontakt.
Med arton akter på fyra scener krävs kloning för att hinna med den överdådiga festivalens utbud. Trots avhopp från Zephaniah O’Hora är årets upplaga – inte minst ur svensk synpunkt – den starkaste sett över hela startfältet. Att alt-country-pappan Jay Farrar kommer med sin briljanta upplaga av Son Volt med utsökte trumslagaren Mark Pattersson och levererar hitar som Windfall är grädde på moset efter en heldag med allt från indiepop till honky-tonk och bredbent texas-country. Frågan som hänger kvar: var har bysten av Strindberg tagit vägen?
text & bilder: Magnus Östnäs
