Johan Arrias + Elsa Bergman/Anna Högberg/Michala Østergaard-Nielsen
Stockholm Jazz Festival, Fylkingen/Skyddsrummet, 13 oktober
Vissa konsertlokaler tycks som byggda för vissa artister. Festvåningen Skyddsrummet – där den anrika experimentmusikscenen Fylkingen tillfälligt inackorderat sig – är till exempel ett både rått och ombonat ställe. Krigstillstånd, ödeläggelse och sorg sitter i dess väggar (ombyggt skyddsrum som det är), men ändå vilar en hemtrevlig stämning över det. Titta till höger och du ser ett massivt ventilationsrör och exponerad bergsyta, titta till vänster och du ser ett par frodiga yuccapalmer och rustikt, grovt tegel.
Att lyssna till den Stockholmsbaserade träblåsaren Johan Arrias i sådana omgivningar är, med andra ord, fullkomlig perfektion. När Arrias spelar ensam rör han sig ju ofta i postapokalyptiska ljudlandskap som får en att associera till karga ruiner, vindpinade sanddyner och djupa, isbelagda sjöar. Detta sagt ryms det hoppfullhet och en stor värme i hans toner – han musicerar alltid från hjärtat och hans hjärta tycks mig oändligt gott.
I kväll bjuder Johan Arrias på en bra precis halvtimmeslång spelning i tre likvärdiga, tätt sammanhängande delar. Del ett (i vilken han trakterar gula trädgårdsslangar med saxofonmunstycken) och del tre (i vilken han trakterar sopransaxofon) påminner mycket om hans första soloplatta Pour alto seul (Ausculto Fonogram, 2019) – dova, dynamiska och väl avvägda klanger vandrar ut och in i varandra och laddar luften kring oss i publiken med själfull elektricitet. Del två (också den framförd på sopransaxofon) känns, å sin sida, inspirerad av de mest intensiva, hetsiga och rytmiska spåren på Anthony Braxtons sensationella lp For alto (Delmark, 1969). En lysande kontrast i en alltigenom strålande konsert.
Egentligen skulle Johan Arrias följts av ett gig med den svensk-danska stjärntrion Lindha Kallerdahl/Anna Högberg/Michala Østergaard-Nielsen, men så drabbades Kallerdahl av en förkylning och tvingades stanna hemma.
För mig, som gått och blivit smått beroende av en sex och ett halvt år gammal Youtube-snutt från Kallerdahl/Högberg/Østergaard-Nielsens uppträdande på jazzklubben Brötz i Göteborg, var detta ett hårt slag … tills jag fick reda på att Elsa Bergman skulle ta Lindhas bas-plats. Helt klart en fullgod ersättare, liksom.
Om jag ombads beskriva Bergman/Högberg/Østergaard-Nielsens uppträdande med blott ett ord skulle jag använda ”förtätad”. Deras kammarmusik-frijazz (tillåts den genrebeteckningen?) visar sig nämligen vara otroligt innehållsrik och sakna all tillstymmelse till dödkött. Bergmans mullrande/bärande bas, Østergaard-Nielsens drivande trummor, Högbergs alltifrån skira och melodiska till explosiva saxofon – allt sitter som en högintelligent, kraftfull och koncentrerad smäck. Skyddsrummet vibrerar. Tiden upphör. Överallt leenden och nickande huvuden. Stor kärlek.
Extra plus (som alltid) för Østergaard-Nielsens fantastiska vispande – man har inte levt förrän man har hört henne näst intill demolera ett trumset med vispar – och för mannen som satte punkt för Bergman/Högberg/Østergaard-Nielsens ordinarie set med en synnerligen vältajmad nysning (som jag hoppas berodde på damm eller liknande).
Så helnöjd och helglad lämnar jag Skyddsrummet bakom mig, till nästa gång. Hoppas dock att Fylkingen snart får bukt med sin vattenskada och kan flytta in i sin vanliga black box igen. Och när de kan det – vad sägs om att boka Kallerdahl/Högberg/Østergaard-Nielsen?
Text: Johan Jacobsson Franzén
Bilder: Leo Ahmed, Johan Jacobsson Franzén (Johan Arrias)
