Ahlberg, Ek & Roswall
Stallet, Stockholm 25 januari
Det händer allt som oftast inom svenska folkmusikkretsar att välkända musiker går samman i en ny konstellation, men ofta blir det inte mer än en skiva eller två och ett gäng konserter. Därför är det extra glädjande att Emma Ahlberg Ek, Daniel Ek och Niklas Roswall, som alla hade rejäla meritlistor redan tidigare, förblivit en fast trio och sedan 2012 gett ut fyra album. Sedan rätt många år är även denna grupp högst etablerad av egen kraft.
På Stallet visar bandet upp en bredd och en skicklighet som är närmast häpnadsväckande. Repertoaren omfattar traditionella låtar från Skåne och Medelpad samt egna kompositioner av alla tre medlemmarna, men alltihop låter otvetydigt Ahlberg, Ek & Roswall. Här och där hörs drag från barocken i närmast skira arrangemang, men på ett ögonblick kan de förvandlas till tungt sväng. Inte sällan möts Roswalls nyckelharpa och Ahlbergs fiol i unisona sextondelslöpningar i ilsnabbt tempo, med konsertens avslutningsnummer Nysnabben som praktexempel. Andra gånger är tempot betydligt lugnare, och i extranumret Blåpolskan är stämningen plötsligt melankolisk.
Innan dess hinner gruppen bland annat med titelspåret från debutskivan Vintern, där barockinfluensen får sällskap av en rivig moraharpa, och ett set medelpadska triolpolskor som närmast förvandlas till rocklåtar, med Daniel Eks feta shufflespel på harpgitarren som stadig grund.
Trions senaste skiva heter Till dans, och det av goda skäl. Efter en timmes konsert återvänder de till scenen för att just spela till dans i hela två set till, och det visar sig att de sparat en hel del godbitar till dess. I synnerhet när Niklas Roswall tar upp moraharpan igen släpper bandet fram sin inre powertrio fullt ut i en hel räcka kraftfulla låtar. Ek använder gitarrens extra bassträngar i maffiga komp, Ahlberg lägger stämmor eller fyller ut med fiolackord, och vad är väl rockigare än ett instrument som låter som att det närmast har inbyggd dist?
Resultatet är lika svängigt och dansant som det är tungt, men framför allt är det oerhört personligt spelat av ett alldeles utmärkt band.
text & bild: Rasmus Klockljung
