Bengt Berger är död – en lekfull och ständigt nyfiken musiker som med sitt stora allvar förändrade det svenska musiklivet på djupet.
Text: Patrik Lindgren
I fredags nåddes vi av den oändligt sorgliga nyheten att slagverkaren Bengt ”Beche” Berger, en av de mest tongivande svenska musikerna genom tiderna, gått bort tidigare samma dag den 15 maj.
Hans betydelse för svensk jazz, folkmusik och allt däremellan är enorm, genom band som Arbete & Fritid, Bitter Funeral Beer Band, Rena Rama, Archimedes Badkar, Enteli och det egna Beches Brew. Han präglades starkt av tidiga resor till Indien och Ghana, samarbetade nära med jazzgiganten Don Cherry och drev på senare år skivbolaget Country & Eastern vars slogan löd ”al dente music”, där allt från samtida jazz till traditionell indisk musik och egna arkivinspelningar gavs ut – och för all del en skiva med kinesiska syrsor.
Sociala medier svämmar sedan i fredags över av innerliga hedersbetygelser, inte minst från alla de musiker som spelat med honom genom åren.
Christer Bothén hälsar kort: ”Älskade vän och trätobroder en fantastisk musikalisk innovatör har lämnat oss jag saknar ord safe journey see you in a minute”.
Livet Nord, en annan musiker som spelat mycket med Berger, kallar honom ”en brobyggare och möjliggörare” som ”inspirerat mig och otaliga andra människor under din tid på jorden”. Och vidare: ”Världen har mist en otrolig musikkraft. Du var verkligen helt unik Beche! En av de mest levande, kreativa och positiva människor jag mött!”
Musikern Dror Feiler skriver i en väldigt fin minnestext att ”Bengt Berger var en av de där sällsynta musikerna som spelade för att förstå. För att komma närmare människor, rytmer, traditioner och berättelser. I ett musikliv som så ofta handlar om positioner, karriärer och stilren identitet gick Bengt nästan alltid åt andra hållet: mot nyfikenheten, mot mötet, mot det okända.”
”Bengt Berger tillhörde den generation svenska musiker som såg musik som något större än underhållning: ett sätt att förstå världen och skapa förbindelser mellan människor och kulturer. Han bar med sig den visionen genom hela sitt liv.” [—] ”Det känns svårt att tänka sig det svenska musiklivet utan Bengt Berger. Han var inte bara en del av det. Han förändrade det – tyst, envist och utan stora gester.”
Han hotade på senare år vid något tillfälle att han skulle dra sig tillbaka som musiker, men pensioneringen rann liksom alltid ut i sanden – snart var han tillbaka igen i full fart med mängder av nya projekt och idéer.
Hans gärning präglades av stor nyfikenhet, och så den unika mixen av humor och lekfullhet parad med ett djupt allvar. För att återigen citera Dror Feiler:
”Det fanns en djup respekt i hans sätt att närma sig musik. Ett allvar. En ödmjukhet. Man kunde höra det i hans spel. Han kunde få ett enda slag på en trumma att bära mer mänsklig närvaro än många andra musiker förmår med många slag. Hans rytmer andades. De lyssnade tillbaka.”
För tjugo år sedan, hösten 2006, publicerade Lira ett stort reportage om ”en av Sveriges märkligaste musiker”, om ”Bengt Bergers första 44 år som musiker”.
Reportern Emil Carlsson Rinstad (i dag högaktuell med trion Bach Jazz) följer med på en turné där Bengt Berger är turnéledare för en grupp indiska musiker på Sverigebesök. Vi återpublicerar texten i sin helhet här och kan inte låta bli att, i dagens nedskärningstider, också lyfta fram ett citat av Bengt Berger från en bildtext:
– Det är så korkat av politiker att tro att kultur är en utgift. Jag är övertygad om att kultur får igång ett offensivt klimat som gör att folk trivs och börjar starta upp grejer. Vilket tvärtom ger inkomster.
Bengt Berger blev 83 år.
Bengt Berger – Mästerslagverkare med kinesiska syrsor i stereon
Med en tuss indisk parfym i örat rattar sig Bengt Berger fram på helt egna musikaliska vägar – genom proggen, jazzen, folk- och världsmusiken. Liras Emil Carlsson Rinstad följde med i bussen för att förstå hur han hittar.
TEXT: Emil Carlsson Rinstad
BILD: Adam Haglund
När indiernas alla instrument pusslats in går det knappt in en fingercymbal till i bagageutrymmet. Att allt fått plats måste fotograferas. Bengt ”Beche” Berger står längst ut till vänster – knallgul skjorta, krulligt hår runt den kala hjässan, runda Ray-Bans. Bredvid honom sju indiska musiker och dansare på Sverige-turné.
Bengt Berger är deras turnéledare. Till vardags är han sedan fyrtio år en av Sveriges märkligaste musiker. Snart 64 år gammal tar han pianolektioner och skriver klassisk opera. I höst ska han släppa en skiva i månaden – varav en enbart består av ljud från kinesiska syrsor.
Han har gjort banbrytande progg med Arbete & Fritid, jazz med Rena Rama och ghanesisk begravningsmusik med Bitter Funeral Beer Band. Förutom då all världens musik med Enteli och Don Cherry.
När vi tar vänster för komma ut på vägen mot Simrishamn, beskriver Bengt gårdagskvällen. Hur indiernas långa, svinsvåra rytmiska räkor haglat över den extatiska Malmö-publiken. Bengt verkar chockad trots att han är Sverige-nestor på området efter flera års slagverksstudier i Indien.
– Sopandev! ropar någon bak i bussen.
Kanske är det den makalöse V Suresh som spelar ghatam (kruka). Bengt svarar på tilltalet. Namnet Sopandev fick han av gurun Swami Haridhos på 1960-talet. I ett och halvt år åkte Bengt med förkunnaren runt i Indien för att ta lektioner av hans slagverkare P S Devarajan.
– Swami Haridhos var en färgstark person men för mycket begagnad bilhandlare för min smak, säger Beche. Det sades att han kunde alla språk, så jag började prata svenska med honom. Men det funkade ju naturligtvis inte, säger Beche bakom ratten på minibussen.
Det är varmt, skånska vajande åkrar på båda sidor om vägen. De exakta årtalen är inte sällan bortglömda men Bengt bubblar av berättelser. Bara hur han kom iväg till Indien första gången är en skön story.
Året var 1964 eller 65 och Bengt jobbade som dataprogrammerare. När arbetet omorganiserats från att vara experimentellt till att tvunget ge resultat, slutade Bengt.
– Vi höll på med ett program för att söka brottslingar – du skulle kunna knappa in ”rödhårig”, ”tatuerad”, ”smash and grab” och få ut listor – då blev det för mycket.
I samma veva hörde han en skiva med Ravi Shankar och tabla-spelaren Chatur Lal. Han small av fullständigt och kände bara att ”det här måste jag lära mig”. Han tog ut sina pengar för att lifta till Indien. På vägen genom Iran och Afghanistan fick han åka med alla möjliga, bland dem schweizaren Bobby Bop i hans Folka-bubbla.
– Bobby Bop hade två intressen – att köra så många mil som möjligt och att handla lokal läsk.
Beche avbryter historien när han inser att han inlett en ganska farlig omkörning.
– Det här kanske var dumt, säger han.
Indierna reagerar inte.
– Så här kör alla i Indien. Ett backkrön kan vara ett utmärkt ställe att köra om på, säger Beche.
I ena örat har han ett örhänge, i det andra lite bomullsvadd indränkt i indisk parfym, som han kan gnida och lukta på om han behöver muntras upp.
Tillbaka till 1960-talet. Efter att ha misslyckats med att hitta Shankar och Lal i Bombays (numera numera Mumbai) telefonkatalog gick Bengt till stadens radiostation och kopplades via en engelskspråkig sitarspelare ihop med mästaren Pandit Taranath, som blev Bengts tabla-guru.
Detta markerade början på två fleråriga vistelser. Andra gången hade han med sig en Nagra-rullbandspelare och kom hem med mängder av unika inspelningar.
De impulser han sög upp under de åren är än i dag ett viktigt bränsle. Det hörs till och med i trion BKS – med saxofonisten Jonas Knutsson och basisten Christian Spering – som är Bengts huvudsakliga plattform nuförtiden.
Andra gången hade Bengt planerat att stanna i Indien i femton år. Men med rapporter om kårhusockupationer och studentrevolter vaknade plötsligt en hemlängtan.
– Det kändes fel att sitta i mitt elfenbenstorn och öva när det hände så mycket här hemma, säger han.
Och det Stockholm som Bengt återvände till 1969 var nyfiket på vad han hade lärt sig. I Radiohusets källare satt han och jammade sjutakt med pianisten Bobo Stenson och basisten Palle Danielsson. Tillsammans med saxofonisten Lennart Åberg bildade de den stilbildande kvartetten Rena Rama. I Arbete & Fritid spelade Beche all sorts folkmusik, tango, jazz och progressiv rock.
Men tablas ville han under många år inte spela annat än i indiskt klassiska sammanhang. Bengt var renlärig på den tiden.
Musikrörelsen var bred som Ganges och levande som Delhi, men Beche och alla andra som spelade låtar utan texter betraktades som flumputtar av plakatbanden.
– Misstron var ömsesidig.Vi tyckte att de var stiffa och för dåliga musiker, säger Bengt samtidigt som vi kommit fram till Ystad och svänger vänster upp mot Österlen.
Inte heller jazztraditionalisterna köpte Bengts och hans likars upptäcktsresa bland nya rytmer, skalor och främmande instrument.
En som däremot drog Bengt till sig var den amerikanska trumpetaren Don Cherry, under långa perioder bosatt i Sverige. När vi nu närmar oss lunchstoppet i Brantevik är vi heller inte långt ifrån byn Hästveda i skogarna utanför Hässleholm.
Där pratade man redan under det tidiga 1970-talet om ”världsmusik”. Ordet passade bra för att beskriva den mångfacetterade musik som strömmade från den gamla Tågarpsskolan där kollektivet kring Don Cherry höll till.
Före Indienresorna hade Bengt varit en ganska grön musiker. Första trumslagen slog han på jobbet som hålkortsoperatör, medan stora maskiner bearbetade hålkortsbuntar.
– Det tog kanske fem minuter per bunt och maskinerna var täckta av stora plåtar med ett jättehärligt sound … Så jag stod där och slog.
Började öva på riktigt gjorde han först i tjugoårsåldern efter att ha hört Elvin Jones med John Coltrane. Jones trumgrejer kändes som något helt nytt.
– Så jävla bra alltså. Jag tänkte: ”Jaha, man kan ju spela precis hur man vill”.
Hos Don Cherry, berömd efter tiden med frijazzpionjären Ornette Coleman, var en sådan filosofi helt naturlig. I skolsalen i Tågarp arrangerades konserter varje söndag. Musiken var stundtals avantgardistisk och urflippad men byborna kom och lyssnade ändå. Bondtanterna hade bakat bullar. Atmosfären var tillåtande.
– Don var en magnet för kul saker, han var alltid positiv och det dök alltid upp roliga människor när han var med. Sedan hade han också en unik förmåga att få till jävligt bra musik oavsett vilken nivå musikerna var på, säger Bengt.
Det är dags för lunch på Branteviks klippor. Indierna dukar upp maten de lagat på hotellrummet. Ris, grönsaksröra, chips och bröd. Bengt tar ett dopp, badbyxorna har han haft under långbrallorna hela tiden. Badet går snabbt, det är inte mer än 12-13 grader i vattnet.
De saffransgula badshortsen, den lilla magen och det dubbelradiga halsbandet gör det omöjligt att inte tänka på en buddhafigur när Bengt sätter sig i skräddarställning för att torka i solen och äta med händerna.
Tiden med Don Cherry påverkar fortfarande Bengt Berger. Till exempel drivs BKS utifrån en regel med ursprung hos Cherry.
– ”Vem som helst får när som helst ta upp vad som helst”. Så fort man tycker det är läge att byta låt, då gör man det, säger Bengt. Likadant var det med Don och då var det han som styrde.
Inför en konsert med BKS bestäms varken repertoar eller tempon i förväg.
– Men om till exempel Knutsson tar upp en låt som jag inte vill spela, då skiter jag i det han gör och börjar spela på en annan låt, säger Bengt. Därmed gör vi hela tiden det vi vill göra just nu, och inte någonting vi bestämde igår. Det blir som ett levande samtal.
– Som när vi pratar musik och plötsligt börjar snacka omkörningar i Indien i stället.
Förra året [2005 alltså] släpptes skivan See you in a minute, till Don Cherrys minne. Det 32 minuter långa titelspåret osar av Don Cherrys 1970-tal. Tibetanska, indiska och afrikanska influenser sida vid sida.
– Spiriten blev precis som på den tiden. Christer Bothén spelar afrikansk jägarharpa, dousso n’goni, som Don brukade göra och som Christer hade lärt honom.
Det är nu länge sedan Christer Bothén åkte till Mali för att lära sig spela harpa. Och det är drygt trettio år sedan Bengt Berger packade in fru och två barn i en Land Rover i Ghana för att studera trummor och xylofon.
Om resorna till Indien hade varit ett sätt att utforska sig själv, var den ett och ett halvt år långa vistelsen i Afrika en följd av ett politiskt uppvaknande.
Det låg i tidens anda att försöka minska avståndet mellan scen och publik.
– Här hemma spelar musiker med andra som är på samma nivå som en själv. I Afrika delar man inte upp människor i åhörare och utövare. I en trumgrupp finns det en virtuos men det behövs även någon som bara klappar fjärdedelar. Där måste alla nivåer finnas med. Alla behövs.
Bengts dåvarande fru var socialantropolog och undersökte familjestrukturer och kvinnors ekonomiska situation i byn Ammasu. Bengt studerade xylofon för mästaren Kakraba Lobi. Den ghanesiska musiken var funktionell och användes vid bröllop och begravningar.
Efter hemkomsten använde Bengt sina afrikanska kunskaper till exempel i Per Tjernbergs Archimedes Badkar. Senare arrangerade Bengt också ghanesiska begravningslåtar för den utbyggda version av gruppen som gick under namnet Bitter Funeral Beer Band.
När vi sitter på Thulins konditori i ett sol-turistigt Simrishamn, och indierna är på hotellet och förbereder sig för kvällens konsert, känns proggens Sverige avlägset.
I efterhand kan den epoken verka idyllisk, men Bengt Berger tycker inte att allt var sådär harmoniskt och oproblematiskt.
– I proggsvängen var det tabu att vara aggressiv eller att ha motsättningar, förutom då mot ”klassfienden”. Men det fanns naturligtvis där ändå. Och ofta var det ju någon eller några musiker i ett band som bestämde. Men det fick man inte säga eftersom allt skulle vara så demokratiskt.
Dock går det inte att förneka att 1970-talet trots allt var en tid präglad av frisinnade musikaliska möten. Och få svenska musiker har som Bengt Berger så ofta och så lyckosamt lyckats blanda impulser från all världens musik. Men att åstadkomma ett möte mellan olika traditioner har ett pris. Hela världsmusikgenren är drabbad.
– För att mötas måste du ta bort subtiliteterna och hitta den minsta gemensamma nämnaren. Om du lyssnar på en polska med Björn Ståbi eller någon annan av de stora, hör du att de inte spelar metronomiskt. Om du då lägger på en tung rockig puls för att det är så du själv spelar, riskerar det autentiska att förvandlas till krusiduller som flyter ovanpå. Djupet blir mindre.
När Bengt Berger ser tillbaka på sin karriär kan han känna att han själv ibland gått på den här minan. Men några exempel vill han inte ge.
En enorm succé var däremot super-etnogruppen Enteli, med Lena Willemark, Ale Möller, Johan Söderqvist och Jonas Knutsson. Vid mitten av 1990-talet drog de fulla hus överallt. På Vattenfestivalen i Stockholm knockades åttatusen personer av gruppens multietniska häxbrygd.
En episod från en av deras konserter får illustrera den egenskap som – vid sidan av genreblandningen – är Bengt Bergers tydligaste signum: humorn och lekfullheten.
Bengt ska spela solo på en mungiga. Men gigan visar sig vara trasig och Bengt kliver ögonblickligen ner från scenen och beskriver – i detalj – hur fulländat och dynamiskt hans solo skulle ha varit om gigan fungerat. Publiken jublar.
Det har blivit augusti 2006 när jag och Bengt träffas igen. Vi sitter på en restaurang i Ystad, Bengt ska spela konsert om några timmar.
Jag säger att oavsett om det är en intervju, ett scenframträdande eller ett socialt sammanhang får man alltid samma bild av Bengt Berger – ”det obekymrat lekfulla naturbarnet”.
Jag säger att det där väl knappast kan vara hela bilden. Bengt funderar en stund.
– Nej, när jag åkte till Indien första gången var jag inåtvänd, hade ångest och känslor av otillräcklighet och antisvensson-känslor. Jag hade en enorm avsmak för livet så som det levs här. Kände att det var något som saknades. Något viktigt.
Orden kommer inte lika lätt nu.
För den 22-årige Bengt bar Indien drömmen om ett sammanhang att gå upp i. Två år tidigare hade han förlorat sin mor. Han hade inga syskon och visste inte vem hans far var. Under moderns långa sjukdomstid hade Bengt i praktiken fått uppfostra sig själv.
– En guru är en fadersgestalt och jag hade ett behov av det, säger Bengt.
Indien rymde drömmen om en familj.
– Jag ville bli den omhuldade sonen. Sinnesfriden tycktes kräva en absolut formulerad idé om meningen med tillvaron. Och för att duga till gällde det att bli bäst. På tablas, trummor, mridangam, jazz, folkmusik …
Men med tiden – i takt med att Bengt lärde sig acceptera sin ständigt expanderande nyfikenhet – framstod det som en orimlig strävan att bli bäst på allt.
– Så småningom började jag känna att jag skiter i om det är bra. Det viktigaste är att jag har kul när jag gör det.
– Nu skulle jag nog skaka på huvudet om jag hade sett mig själv på den tiden. ”Var inte så gnällig” skulle jag nog tänka.
I dag är de i sanning lusten som är Bengt Bergers kompass. Känslan är det enda man kan lita på – när man inte vet vad målet är men anar riktningen.
På teatern ett stenkast härifrån restaurangen ska Berger Knutsson Spering i kväll nytolka Mozarts Don Giovanni tillsammans med kammarorkester, operasångare och författaren Niklas Rådström.
Ett crossover-projekt av typiskt Berger-snitt. En föreställning där improvisation ska möta klassiskt känns som en logisk slutstation för ett reportage om Bengt Bergers första 44 år som musiker.
Efter att ha levt med amerikansk, indisk, afrikansk och svensk musik håller han nu på att skriva klassisk opera. Ingen har visserligen beställt eller betalt ännu, men arbetet pågår ändå.
– Det är bättre att själv bestämma vad man skall göra än att hoppas någon skall be en göra det man drömmer om.
Bengts musik har genom åren ofta vilat i mötet mellan det som spelades på radion när han var liten och intrycken från Indien och Afrika.
– Det kan bli en schottis i femtakt på någon konstig skala.
Och då är detta ändå ingenting märkligt alls – jämfört med skivan som Bengts skivbolag Country & Eastern släpper i höst. Den som enbart innehåller ljud från syrsor.
– I Kina finns det en hel kultur kring det här. Gamla gubbar byter levande syrsor med varandra och förvarar dem i sinnrika behållare av bambu, berättar Bengt entusiastiskt.
Lars Fredriksson, Kina-kännare och bibliotekarie på Östasiatiska museet, har fått i uppdrag att orkestrera ljuden från hundratals syrsor. Bengt har fått en provinspelning.
– Det var jävligt rogivande. Efter en vecka med enbart syrsor i stereon började jag i och för sig känna att ”det här kan inte vara nyttigt”.
– Men när jag sedan spelade någon annan musik, var det bara: ”Nej, det är för våldsamt.” Så jag fick sätta på syrsorna igen (skratt).
Vem förutom Bengt Berger skulle släppa en skiva med syrsor?
Bengt Berger tillhör ingen gruppering.
Han är mannen som gör vad som faller honom in. Han utgör sin egen genre.
Säkert är att det är fler än saxofonisten Jonas Knutsson som hittat nya vägar tack vare Bengt Bergers oräddhet och nyfikenhet.
Någon talar ömt om Rena Rama, en annan om Bitter Funeral Beer Band och en tredje beskriver hur viktigt det var att upptäcka Chapter Seven.
Jonas Knutsson har tack vare Bengt Berger hittat den sortens mod som krävs för att gå från att alltid ”spela rätt” till att verkligen försöka skapa musik i stunden.
För det är väl så som Jonas Knutsson uttrycker det, när han packar ihop efter Mozart-föreställningen i Ystad:
– I rädslan bor det ingen kreativitet.
[ur Lira #4 2006]
