William Sundman Sääf och Kim Persson
Lyktan, Kortedala 15 maj 2026
Under våren 2026 har kulturföreningen Lyktan samt vissångaren och musikern Kim Persson arrangerat visaftnar i det lilla, med glasväggar täckta i kulturhuset i Kortedala. Kvällens konsert hade varit den sista, om det inte vore för att huvudattraktionen hette William Sundman Sääf, en man som utan tvivel är de senaste årens mest hajpade vissångare, framför allt känd för sina spelningar på Stockholms tunnelbana.
Konsertlokalen rymmer trettiotvå personer och fredagens konsert såldes naturligtvis snabbt ut vilket fick till följd att två extrakonserter sattes in på lördagen.
Visaftnarna leds och inleds av Kim Persson som i kväll i första hand sjöng eget material till intrikat spel på tiosträngad mandola. Persson är dessutom en mycket skicklig flöjtist men också en god berättare med stor kunnighet i svensk vishistoria samt begåvad även som vispoet och dito kompositör.
Detsamma gäller kvällens huvudattraktion vars egna alster alla med minsta lilla intresse för visor förmodligen redan hört honom framföra på tunnelbanan i Stockholm, live eller på video, eftersom William Sundman Sääf förutom att vara en extraordinär visartist även kan det där med marknadsföring.
Också Sundman Sääf inleder sin avdelning av kvällen med egna visor, där i princip alla är av det mörkare slaget. Också de humoristiska visorna innehåller en hel del svärta vilket även gäller de visklassiker Sundman Sääf framför, exempelvis Frödings Elin i Hagen, Bellmans allsångsvänliga Så lunka vi så småningom samt Mördar-Anders av Cornelis Vreeswijk.
Även om Sundman Sääf är en visartist som utan problem står på egna visben, med stora kunskaper i vissång och snyggt gitarrspel, blir det ännu bättre när Kim Persson improviserar till, på blockflöjt och den stora metallspaltflöjt som jag tror är en irländsk low whistle.
Kvällen avslutas lite chockartat med ett närmast Philemon Artur & The Dung-inspirerat extranummer med den obskyra titeln Slem-Lennart samt Fredmans epistel nummer 2, Nå skruva fiolen, i en lite jazzig och mycket Sundman Sääfsk version. Det måste sägas att detta tillhör hans största styrkor, att han har ett väldigt personligt sound. Svagheterna märks knappt, men en är att envist haka upp sig på för länge sedan uttjatade visor, en annan är att jag emellanåt får känslan av att han är springande på väg till en tunnelbaneavgång han sedan missar. Å andra sidan hinner han därmed att framföra ganska många visor i timmen.
Sammanfattningsvis en mycket trivsam visafton i Göteborgs intimaste konsertlokal där båda kvällens stjärnor mycket väl kan jämföra sig med 1960- och 70-talens stora visartister utan att skämmas. Till 2020-talets ibland påstådda visvåg tillhör de toppen.
text: Bengt Edqvist
bild: Annika Gunnarsson
