Sara Parkman
Förbindelsehallen, Stockholm 9 maj 2026
Fyra år har gått sedan Sara Parkman släppte sitt senaste album i eget namn, och efter en hel del turnerande har hon gjort betydligt färre spelningar under de senaste åren. När det i vintras utannonserades en konsert i Stockholm i maj såldes Fållan ut på ett par dagar, och spelningen flyttades till den intilliggande Förbindelsehallen som även den såldes ut. Det blir till slut hennes hittills största konsert. När det nu är dags är förväntningarna höga hos de drygt tretusen i publiken, och Parkman går på knock direkt.
Den inledande Öppna spjäll kunde knappast ha en mer passande titel. När nästan hela bandet trycker på med sina röster i uthållna, ordlösa ackord över en blytung, krängande polskerytm undrar jag hur de ska kunna toppa det. Sedan följer nästan två timmar då de gång på gång gör just det.
I nästföljande Vreden drar Sara Parkman ned volymen till en början men det dröjer inte länge innan hon återigen tar i med full kraft, och Björnen kryddas med ett tungt trumintro på pukorna och storslagna körer i refrängen.
Först därefter kommer en kort andningspaus, och fokuset vänds till det nya albumet Aster, atlas som släpptes i fredags. Svarta tråden inleds med plinkande fiol och akustisk gitarr och glesa ackord på en cittra och är påtagligt stillsam, men när texten övergår i ett agnus dei på samma melodi tilltar intensiteten, och till slut blir även den låten riktigt mäktig.
Just detta att upprepa samma fras länge och gradvis stegra volymen och kraften är något som Sara Parkman ofta använder sig av. Ibland kan jag tänka att det görs alltför ofta, men samtidigt behärskar hon inte bara såväl primalskrik och det skört lågmälda utan också hela spannet däremellan, och hon och bandet bemästrar dessa förvandlingar så till den grad att det knappast går att göra skickligare.
Det gör också att de mer avskalade sångerna verkligen blir mer påtagliga när de faktiskt förblir det hela vägen, som den nya valsen Tre hjärtan som skildrar sorgen efter ett barn som aldrig föddes.
Med sig på scenen har Sara Parkman ett band som med en säregen sättning skapar de mest skilda ljudbilder. Här finns trummisen Konrad Agnas som i många andra fall spelar jazz men här står för både avskalade beats och kraftfulla pukrytmer. Parkman själv spelar fiol och har sällskap av Anna Möller på ett helt gäng olika fioler och viola, och givetvis spelar mångårige medkompositören Hampus Norén tramporgel och ibland också synt, cittra och gitarr.
De kraftfulla sångerna blir än mer så genom att Siri Flensburg och Maja Kamne körar, och de enda elektroniska inslagen står keyboardisten Ima Baeza Bilgin för, liksom de stundtals enormt djupa bastoner som får tegelväggarna att skaka. Dessutom dyker pappa Lars Parkman upp i Jag ropar där han i skarp kontrast till dotterns urkraft sjunger ett kyrie med den mildaste av röster, och i samma låt och några till medverkar även de runt femton körsångarna i Hägersten A Cappella och gör röstarrangemangen ännu större.
Förbindelsehallen är en märklig lokal för konserter. Den är som sagt en tegelbyggnad, eller snarare en takförsedd passage inklämd mellan två andra byggnader, och är extremt avlång. Det gör att större delen av publiken hamnar långt från scenen, men det visar sig även finnas en fördel med lokalen.
Efter bara ett tiotal låtar och en dryg timme går Parkman och Norén av scenen och belysningen dämpas. Flensburg och Kamne lämnar sina mikrofoner och kliver längre fram på scenen och börjar kula. Rösterna skär genom den enorma lokalen, och efter en stund kommer ett svar från ett oväntat håll. Från en liten balkong högt ovanför den bakre delen av publiken kular Parkman tillbaka, och däruppe framför hon och Norén sedan två sånger med röster, fiol och orgel i ett avskalat format som paradoxalt nog, med tanke på avståndet, blir förvånande intimt.
Här tar Parkman också tillvara på sin förmåga att skriva allsångslåtar. Den anspråkslösa titeln Ing-Maries vals döljer en refräng som publiken på Parkmans uppmaning sjunger för full hals medan hon och Norén beger sig tillbaka till scenen, och det blir en av ganska många stunder under konserten som är uppenbart känslosamma för många i publiken.
När jag intervjuade Sara Parkman i Lira i fjol sade hon att hon beskriver den musik hon gör som folkmusik, men ”sedan är det ibland jättelångt ifrån traditionell folkmusik.” Det handlar exempelvis om låtformer, och bakom tyngden och vrålen finns inte sällan en vals eller polska, om inte alltid i melodin så i rytmen och gunget.
Men också när Parkman och Möller återgår till det akustiska och spelar en älvdalspolska på två fioler kan de dra till med en oerhörd kraft och ett sväng som nästan välter scenen, och den låt som på nya skivan är blott halvannan minut lång får här sträcka ut betydligt längre.
Som för att återigen illustrera bandets mångsidighet följs den av en hel räcka låtar till, där en är elektronisk dansmusik där de båda körsångerskorna har en synkad koreografi, och i Paradiset förvandlas rösterna till tungt väsande ljud.
Det hela avslutas, precis som den nya skivan, med en mäktig Ora et labora där denna ytterst korta textfras byggs upp mer och mer av först Parkman, sedan resten av bandet och till sist också kören och växer från något mycket stillsamt till en koloss. Det allra sista extranumret sjunger så Sara Parkman a cappella alldeles själv på scenen, som avslutning på en riktigt stark och mycket mångskiftande konsert.
Text: Rasmus Klockljung
Bilder: Amelie Karlsbro
