Mäster Nils Landgren fyllde sjuttio år tidigare i vår vilket bland annat firas på valborgsmässoafton med en (sedan länge utsåld) jubileumsvariant av konsert- och samtalsserien Nisse Landgrens Hörna på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Den här kvällen är det Nisse Landgren själv som är gäst, med trogne spelkamraten Johan Norberg som värd och ett sant stjärnband på scen: Joel Lyssarides på piano, Ilaria Capalbo på bas, Robert Ikiz trummor, Karin Hammar trombon, Linnea Jonsson trumpet och Norberg på gitarr och förstås Landgren på trombon.
Vi på Lira passar här på att återpublicera vår egen artikel ur vårnumret – där Nils Landgren berättar om ”kärlek, storband och hemliga drömmar”. Håll till godo!
Nils Landgren firar 70 år med att uppfylla ännu en dröm – att låta en jazzgrupp och en symfoniorkester mötas, utan dirigent. Vi pratar kärlek, storband och hemliga drömmar med vår mest älskade trombonist.
Text: Sunniva Brynnel
Den 15 februari fyllde trombonisten och vokalisten Nils Landgren 70 år. Dagarna före sin födelsedag släppte han nya skivan Love of my life och spelade konserter för tusentals lyssnare i Hamburg.
Vi hörs en månad innan skivsläppet, när Landgren har några lugna dagar hemma i skånska Skillinge. När han inte är på resande fot i musikens tecken är det hemmalivet och samvaro med frun Beatrice som står i fokus. Någon hobby har han inte tid för.
– Nej, den enda viktiga hobbyn jag har är att umgås så mycket jag kan med min hustru som jag älskar. Fast det är ju ingen hobby, det är bara en vilja att vara tillsammans. Annars är det musik som gäller, men jag är ganska bra på att stänga av ibland och att inte göra något speciellt.
Nya skivan Love of my life tillägnar Nils Landgren sin fru och till kärleken i livet generellt.
– Det handlar också om kärleken till musiken, som i sin tur handlar om kärleken till livet. Att jag får finnas och att jag får göra det som jag helst vill göra. Att jag kan bestämma när, hur och med vem jag vill spela. Efter alla dessa år har jag verkligen kommit till en punkt i livet där jag kan bestämma det där själv, och jag kan också njuta av det jag får göra musikaliskt.
Albumet är en liveinspelning gjord tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester samt en jazzensemble bestående av Landgren på sång och trombon, Joel Lyssarides på piano, Lars Danielsson på bas, Robert Ikiz på trummor och Ida Sand på piano och sång. I mötet mellan denna jazzgrupp och symfoniorkestern testar Nils Landgren ett nytt, dirigentlöst förhållningssätt.
– När jag föreslog för konsertmästaren Ulf Forsberg att vi skulle testa utan dirigent så tyckte han direkt att det lät kul. Utan dirigent måste konsertmästaren förbereda sig så han vet hur musiken låter och vad det finns för kritiska ställen i musiken. Och tillsammans med jazztrion kan vi hela tiden visa symfoniorkestern vägen, med kroppsspråk och olika markeringar.
Jag får uppfattningen att den dirigentlösa orkestern i bästa fall anammar ett mer aktivt, lyssnande förhållningssätt till framförandet. Att avsaknaden av mellanhand kanske bidrar till ännu större ansvarskänsla (och vakenhet) hos de medverkande.
– Jag har absolut ingenting emot dirigenter, de kan vara fantastiska! Men jag ville prova det här för att se om vi kunde kommunicera direkt med varandra, det blir ju en station mindre mellan mig och musiken. På skivan funkade det fantastiskt och jag hoppas att det kommer att fungera så i Hamburg med den orkester vi ska spela med där. Några av de orkestrar vi ska jobba med under året har inte vågat spela utan dirigent, men de flesta vågar.
Arrangemangen på Love of my life är skrivna av den sjufaldigt Grammybelönade kompositören och arrangören Vince Mendoza.
– Jag har beställt alla arrangemang av honom och under åren har jag samlat på mig en tillräcklig hög för att ha en hel repertoar. Det känns väldigt fint, för det betyder också att vårt samarbete har fördjupats med åren. Vi träffades första gången redan 1994 på JazzBaltica [festivalen som Landgren nu är konstnärlig ledare för, reds anm].
Under sin karriär har Landgren haft ynnesten att jobba med stora ensembleformat, både som musiker och som konstnärlig ledare för diverse professionella storband.
– Storband är något jag växte upp med eftersom min pappa älskade jazz och spelade väldigt mycket storbandsjazz hemma för oss bröder när vi var små. Så fort jag fick chansen att spela i ett storband, jag var nog inte mer än tretton fjorton och hade precis börjat spela trombon, då kände jag att wow – här kanske man får chansen att spela ett solo någon gång! Att få sitta i en ensemble och spela och att få chansen att prova om ens solo bär … Det var så det började.
Vad tycker du att de stora ensembleformaten ger dig?
– Storband är fantastiska, man kan i princip spela vilken musik som helst, lite beroende på musikerna förstås. Men min upplevelse är att folk i dag är väldigt öppna för att spela olika sorts musik och att de inte bryr sig så mycket om vad man kallar den för. Att spela med symfoniorkester och kammarorkester är en helt annan känsla än ett storband, där känns det som att man ligger inbäddad i en varm filt men man flyger också på moln! Och ibland känns det som att sitta ovanpå loket på ett rusande tåg. Så kan det kännas med storband också. Det är en otroligt fin känsla att få vara med om.
Jag tänker att din pappa, som älskade storbandsmusik, måste ha varit väldigt stolt över dig?
– Ja, tre veckor innan han dog sa han i alla fall att ”Jag är stolt över dig, pojk.” Men det tog ungefär så lång tid innan han sa det. Så var det förr, man pratade inte med sina barn som man gör i dag. Mina föräldrar sa aldrig till oss barn att de älskade oss, men de visade det däremot. Jag hade jättefina föräldrar.
Nu är du sjuttio år och har gjort så mycket. Finns det någonting som du längtar efter att göra musikaliskt?
– Ja, det gör det, men det tänker jag inte tala om för dig! Min pappa sa alltid till mig att du ska inte förverkliga alla dina drömmar för då har du inga kvar. Och du ska heller inte tala om dem för andra för då är de inte dina längre. Det räcker för mig att jag har berättat drömmen för mig själv.
Att framföra musiken på Love of my life är i alla fall en dröm som genomsyrar Nils Landgrens 2026 och som publiken kan ta del av live och på skiva. Jazzensemblen från skivinspelningen hänger med och möter diverse symfoniorkestrar i Sverige och Europa, med fokus på Tyskland.
– Nu uppfyller jag en stor dröm under hela det här året och sen får vi se vad som händer. Det är det längsta projekt jag någonsin har gjort och det största eftersom det involverar så otroligt många människor.
[ur Lira #1 2026]
PS: Se till att du prenumererar på Lira så kommer vårt matiga sommarnummer i brevlådan i slutet av maj!
