Lars Demian
Nalen, Stockholm 17 april 2026
I många år har Lars Demian spelat på duo med multiinstrumentalisten David Tallroth, och för några år sedan fick de sällskap av Love Meyerson som även han spelar en rad olika instrument. I mars släppte de Vem e det som bestämmer, Lars Demians första skiva sedan 2012, och nu är de ute på releaseturné.
Stockholmsbesöket på Nalen inleds med Dom som bestämmer, en kommentar till valåret 2026, komplett med plonkigt pianospel, Meyersons marimba och Tallroth som dubblerar på bastuba och bastrumma. Därefter följer inte bara samtliga låtar från nya skivan utan också ett dussintal klassiker ur Demians digra skivkatalog. I ganska många av dem medverkar dessutom körsångerskorna Julia Frej och Yrsa Schau, och den sistnämnda spelar även piano i flera nummer.
Jag har sett Lars Demian live många gånger genom åren, ibland solo, andra gånger på duo med Tallroth, och även med ett större band. Det är uppenbart att den här sättningen gör låtarna gott, och ofta låter det som om det var betydligt fler än tre personer som spelar.
David Tallroth har alltså för vana att spela slagverk och tuba samtidigt, men är även en utmärkt elgitarrist och lägger flera riktigt läckra solon, eller hänger på sig en banjo, spelar tenorhorn i några sånger och bränner av ett rykande trumpetsolo i Sös-akuten blues, en tolkning av S:t James Infirmary blues.
Meyerson spelar dragspel och trumset, ibland båda på samma gång, och bägge delarna tillför en hel del till arrangemangen även av de äldre låtarna. Demian själv växlar som vanligt mellan piano, elgitarr och banjo, och sättningen är aldrig densamma två låtar i följd. Dessutom bjuder Yrsa Schau på ett lysande munspelssolo i På kåken, något som jag gärna hade hört mer av i fler än denna enda låt.
Lars Demian har för vana att skriva sånger i vitt skilda musikstilar, ofta valda för att skildra textens innehåll. Ett exempel är den nya Våra nazister där han kommenterar att högerextremism inte alltid tas på det allvar som den borde. Här är verserna som berättar om lokala nazisters brott marschmusik med Meyersons virveltrumspel i centrum medan den korta refrängen görs till en glad vals, något som verkligen betonar textens budskap.
Demian är för många bekant för sina satiriska sånger, och får med vasst häcklande och fyndiga formuleringar publiken att tjuta av skratt. Men han kan också åstadkomma rakt motsatta reaktioner. Han har en förmåga att skildra de trasigaste figurer med stor ömsinthet och mänsklighet som är djupt rörande, och under Nästan hela dan ser jag flera personer omkring mig plötsligt gnida sig i ögonen. Det är en av Lars Demians största styrkor som textförfattare.
Musikaliskt är det alltså tvära kast hit och dit under konserten. Ös blandas med ballader, när både Demian och Tallroth spelar gitarr kan de slänga i ett riktigt twangigt sound och i Sjung hej allihopa drar den senare ett solo som närmast för tankarna till turkisk psykrock. Tango, vals och en uppsjö andra genrer och stilar myllrar om varandra i en blandning som verkligen är typiskt demiansk, och som gör hans konserter mer omväxlande än de allra flesta andra artisters. Också det är en stor styrka.
Text & bild: Rasmus Klockljung
