Det må låta som ett besynnerligt möte, det mellan ömsint ystert rumlande folkstorbandet Spöket i köket och väna vokalkvartetten Åkervinda.
Men de har testat att göra musik ihop tidigare, fått mersmak och nu ville de göra det ordentligt med en gemensam ep, som släpps i morgon fredag och firas med en hejdundrande fest på Musikens hus i Göteborg samma kväll – med både banden på scenen, både separat och tillsammans, och så den sensationsskapande duon DJ Gammaldans som extra utropstecken.
Ep:n heter Hits från förr och rymmer fyra sinsemellan väldigt olika låtar, med det gemensamt att det är ”äldre musik som vi själva tycker extremt mycket om, och som vi själva anser alldeles för få människor lyssnar på”, berättar Spöket i kökets stolte chaufför Nisse Blomster.
Det var Nisse Blomster och Agnes Åhlund från Åkervinda som gjorde låturvalet och sedan tog Blomster sig an att ”klä det i folkmusikskrud och arrangera det för vår orimliga sättning på fjorton personer.”
– Röd tråd? Nej tack! Det hänger inte ihop för fem öre, förutom i att soundet vi skapat, mer eller mindre av misstag, är lite halvt unikt sådär. Vi ville låta som en gammal radiopoporkester, men om den hade spelat folkmusik.
Här tar Nisse Blomster oss genom skivans fyra hits:
”Vi vill inte påstå att det var bättre förr, men det var åtminstone käckare. Ingen hade kommit undan med att sjunga in en sån här fullständigt mörkerbefriad text i dessa dagar, så nu tänkte vi försöka.
Det här är Spökets och Åkervindas nytolkning av Sune Waldimirs och Börje Larssons jubelklassiker från 1932, odödliggjord av Ulla Billquist några år senare. En sång om tillförsikt, hopp, jävlaranamma, en uppmaning att försöka göra lite nytta trots eviga motgångar, och ”happy go lucky” på gränsen till beskäftighet.
Så gå nu ut i vårvädret och forcera dig själv att njuta lite, och gå sen hem och gör nåt vettigt för världen, för en vän eller för dig själv! Tindra nu ungjävlar, det är vår!
Tage Danielsson sa det, som vanligt, väldigt fint: ”Hör upp du sorgset kvidande, se här din svåra roll: att inse världens lidande, med glädjen i behåll”.
”Det här är det absolut finaste stadsporträttet och bästa beskrivningen av längtan att dela något med någon, om än bara för en stund, som nånsin gjorts. Den har Dan Berglund skrivit 1986.
Och här gör vi oss inga illusioner. Att försöka göra en vassare och sannare version än Dans egen är knappast möjligt. Men det är inte därför man tolkar musik alla gånger heller; det är helt enkelt alldeles för få som blir utsatt för så här fina låtar, så vi menar nog att ändamålen helgar medlen i att sprida den här vidare i en egen version. En favoritlåt, helt enkelt, en av de bästa som gjorts, och det är först efter ett nervöst samtal med Dan själv som vi vågade oss på detta.
Vi hoppas ni ska tycka om den.”
”Det finns massor av såna här låtar. Och massor av varianter och melodier till bara den här låten, faktiskt. En typ av låt som kanske spelades och sjöngs på ett bröllop för att samla in gåvor eller pengar till brudparet, eller till dans för att samla in lite budget till spelmannen själv. För det är fan inte billigt att vare sig gifta sig eller vara musikant, det ska gudarna veta, varken då eller nu. Så på sätt och vis är väl det här en politisk kommentar, kanske?
Just den här biten har följt med oss länge. Vi har lärt den av den oerhörda sångerskan och läraren Anna Elwing, som i sin tur har den efter Lena Willemark. Det är en underbart märklig melodi, som i all konstighet ändå fungerar fint som en vansinnigt catchy disco-halling.”
”Det finns dragspelare, och så fanns det Lasse Hollmer. Världskänd på sätt och vis, till och med Grammisbelönad, och troligen den mest mångfacetterade kompositör vi haft. Med en sån bredd och unikt intuitiv inställning till musik kom också kritik, och den har blivit både kallad banal och märklig och allt möjligt annat bjäfs. Men vi som skiter i om kultur är fin eller ful tycker den är toppen!
Dessutom hade han ju också under sina turnéer fått en tydlig Québec-koppling, vilken vi ju med förtjusning delar.
’Änte flöttar ja te sjöss’ är i all sin konstighet utan tvekan en av Hollmers absolut mest plågsamt catchy melodier. Ett märkligt textbaserat flöde av toner som stör en vuxen analyshjärna, men som för ett barn är helt omedelbart tillgängligt. Fascinerande låt, som det jammas åt helvete för lite på. Så, kära publik, lär er den och sjung och spela med!”
text: Patrik Lindgren
skivomslagsillustrationer: Björn Petersson
