På lördag ger norske musikern Daniel Herskedal en unik solokonsert på Musikaliska i Stockholm (för övrigt sista konserten där innan stängningen.)
För fem år sedan intervjuade vi den spännande tubaisten och kompositören som då var aktuell med sitt allra första soloalbum, Call for winter.
Sedan dess har allt fler upptäckt hans stämningstäta musik och flera soloalbum har följt, däribland en volym två av nämnda vinterskiva.
Nedan följer artikeln från 2020 i sin helhet:
——————
Med tuban som musikaliskt verktyg bygger norske Daniel Herskedal ett vinterfärgat ljudlandskap på nya albumet Call for winter.
Text: Jenny Cleveson
Bild: Knut Aaserud
När norske tubaisten Daniel Herskedal skulle spela in sitt sjunde album – det första som solomusiker – isolerade han sig i en timmerstuga i den norska fjällbyn Elgå, nära den svenska gränsen. Under två veckor var det bara Daniel och musiken. Inget internet, inga distraktioner, inga vardagsrutiner. Han tog skidturer i januariljuset och hjälpte till med renslakten i en lokal sameby, men resten av tiden spelade han.
– Jag blev väldigt fokuserad, det var nästan som en musikalisk psykos, berättar han och skrattar.
Resultatet blev albumet Call for winter, som släpptes tidigare i år.
– Det mesta komponerade jag där och då, medan jag spelade in. Att jag gjorde allt själv innebar framför allt möjligheter. Jag kunde utforska helt obegränsat och börja om när som helst. Det var en idealisk situation.
Rent tekniskt hade han kunnat spela in skivan i en vanlig studio, säger han, men då hade den låtit annorlunda.
– Det ger en ro att vara för sig själv i skogen, att inte träffa en människa på flera dagar, att bara spela musik och åka lite skidor. Det påverkade musikens stämning och uttryck.
På Call for winter sammanfogar han lager på lager av tuba och bastrumpet med väl avvägda effekter till ett soniskt vinterlandskap.
– Jag ville att varje stämma skulle ha en egen identitet, en tydlig roll, och att de sedan tillsammans skulle skapa ett sound.
Tuba har han spelat sedan han var fjorton år och har sedan dess fördjupat sig i instrumentet, med studier i Trondheim och Köpenhamn.
– Det har varit viktigt för mig att lära mig tuban ordentligt för att kunna utforska den vidare och hitta egna vägar för att uttrycka mitt instrument och mitt spel. Jag gillar att tänja på gränser och vill skapa mitt eget musikaliska universum, med såväl intimitet som storslagenhet i uttrycket.
Han säger att han inte nödvändigtvis tänker på sig själv som jazzmusiker. Hans musik har även färgats av klassisk musik såväl som norsk, samisk och arabisk folkmusik. Tubans storhet, menar han, är dess inneboende möjligheter.– Jag kan sakna andra klangfärger, men i stället för att se begränsningar vill jag hitta nya sätt att locka fram något ur tuban. Min spelstil är ganska egen, jag tänker mer som en vokalist. Om en annan tubaist skulle spela min musik så hade den nog låtit annorlunda.
Egentligen vill dock Daniel Herskedal flytta fokus något från instrumentet och sig själv som musiker, och i stället rikta det mot sig som kompositör.
– Det blir allt mindre viktigt för mig att det är tuba jag spelar. Den är snarare mitt verktyg för att uttrycka musiken jag komponerar. ¶
[ur Lira #4 2020]
