Moon Mother

Denna västgötska folk-rock-gotik-americana-duo har skapat ett album där fokus ligger på det känslosamma. Att lyssna på detta deras andra album är som att bli nedsläppt på en öde grusväg en mulen novembereftermiddag. Det är inte becksvart … men närapå. Det är fascinerande. Det är lågmält, långsamt och reverb-indränkt. Man kan höra trådar till Handsome Family och Marianne Faithful. Det är svärta-deluxe. Men, det är vackert i allt tungsinne. Väldigt vackert.

Duon består av Sara Mehner (sång, akustisk gitarr och piano) och Patriec Ahlström (elgitarr, bas, stråkarrangemang med mera). Med sig har de också Robert Hall på trummor. 

Sedan måste mix- och mastringsteknikern Hans Olsson på Svenska Grammofonstudion nämnas. För en hel del av storheten kring detta album är just ljudbilden. Exempelvis den dynamiska balansen i mixen. Eller den skrovliga och väderbitna elgitarren som emellanåt kommer in i musiken. Ibland som kompinstrument (som i låten Be a forest, child!), men framför allt för att kontrastera mot de akustiska instrumenten, och sången, för att skapa nyans. Eftersom Meadowlands har en så rigid musikalisk inriktning skapar dessa små dynamiska variationer märkbar skärpa och relief.

Initialt tänker jag att Ahlström och Mehner har dragit det lite för långt. Att de balanserar på gränsen till för mycket reverb- och depprock. Men. Likafullt dras jag med i deras musik. De snärjer mig till slut. Det är ju, stundom, vid den där gränsen man vill vara. Jag ger mig hän till detta underbara mörka musiklandskap, som kreerar bilder av engelska hedar, västgötska slätter, öländsk alvarsmark och amerikanska vidder. Storstaden är jagad på flykten. Kvar finns landsbygden och den evigt vackra novembersöndagen.