Linnea Hjertén
Patricia, Stockholm 8 november 2025
I fredags släppte sångerskan och kompositören Linnea Hjertén sitt andra album, Steg för steg (recension kommer i Liras vinternummer), och därför är det såklart på sin plats med en releasekonsert. Hon rör sig inom något slags folkmusikinspirerad ambientvärld, och därmed är framträdandet givetvis mycket stämningsfullt. Den pyttelilla scenen är helt nedsläckt, förutom två små spotlights på golvet bakom Hjertén. Precis som hennes musik kretsar kring mörker står hon nu, till största delen svartklädd, i dunklet framför oss.
Linnea Hjerténs musik bygger framför allt på sångstämmor, och när hon framträder på scen är därmed de flesta av dessa inspelade, liksom keyboards, slagverk och stråkar. Det gör inte konserten mindre stämningsfull eller Hjertén mindre karismatisk, snarare tvärtom. Med ingenting annat på scenen hamnar hennes röst helt i fokus.
På fjolårets debutskiva var alla sångerna helt ordlösa, och hon har en förmåga att verkligen skapa djupt stämningsfull musik på det sättet, men på det nya albumet finns även några låtar med texter. Dessa är nu några av de allra starkaste numren under konserten, i synnerhet titellåten och den ljuvliga Ensamhet så underbar. Detta är musik att svepas in av, sjunka in i, och på sin höjd mjukt och knappt märkbart gunga med i, som jag ser att många omkring mig gör. Många låtar är oerhört vackra, ibland närmast storslagna.
Hjertén avslutar med att släcka lamporna, och med en looppedal bygger hon upp ett antal sångstämmor som lägger grunden för den mäktiga Alltet är intet som hon gör helt utan förinspelad musik. Att ett helt vokalt stycke avslutar konserten känns mycket passande, med tanke på röstens centrala roll i hennes musik.
Text & bild: Rasmus Klockljung
