The Waterboys
Göta Lejon, Stockholm 5 november
Vi lever i dåraktiga tider. Snärjda i en utbredd politisk diskurs med förakt för bildning, humanism och medmänsklighet. Det där vet vi. Vi möts av det dagligen. Så. Hur tar vi oss ur det? Ett återvändande till konsten? Eller ett återvändande till folkbildning? Samma kväll som New York väljer en demokratisk socialist till borgmästare håller Mike Scott och hans Waterboys folk- och drömbildning i motkultur på ett fullsatt Göta Lejon i Stockholm.
Med början i Willie Nelsons allegoriska reseskildring Me and Paul, blåser han och den sedan tio år tillbaka ständige reskamraten Brother Paul dammet ur gamla favoriter som Glastonbury song, Medicine bow, Fisherman’s blues och This is the sea, låten från skivan med samma namn som nu fyrtio år senare ligger som en av topp tre i bandets långa gärning.
Det är nedslag i tiden. Kvällens binds samman via omtagen i de första plattorna, drömtiden som tog bandet ur den andliga rocken ner i folkmusiken och upp i solovistelserna på det andliga centret i norra Skottland till nyligen släppta albumet Life, death and Dennis Hopper. Det stryks med och mothårs.
Men vad är det han vill säga oss? Nu, hösten 2025. Mannen med svarta solglasögon och Stetson. Mannen som gjort forskningsresor i Yeats poesi, i förvandlingen av rockmusiken till något andligt, berusande, flykt och hågkomst. Life, death and Dennis Hopper? Hopper, skådespelaren, regissören och fotografen, en av två hippies som kör motorcykel genom ett fördomsfullt stelnat Södern i filmen Easy rider. Och som i slutet skjuts till döds av två rednecks.
Liksom Dylan osäkrar Scott det givna. Det finns alltid ytterligare lager. Språket är ande, språk är befrielse, befrielsen leder inåt och utåt mot världen. Allt det där finns med. Mike Scotts resa hänger samman från dessa första steg till omtaget kring Hopper och motkulturen.
Han vill blåsa liv i hoppet, visa på möjligheten av andra vägar. Andra tilltal. Det är intrikat och som vanligt väljer han aldrig den lätta vägen. Om han lyckas? Live växer Hopper-låtarna som Ten years gone till en bildsatt countryrockversion av den folkmusikaliska föreställningen Hästen och Tranan – byggd på Sara Lidmans böcker och uttolkad av svensk folkmusikelit.
Hopper-avdelningen inleds med en filmatiserad version med Steve Earle som sjunger skivans inledningslåt Kansas. Det är i stark kontrast till Ugglas femtio-år-på-tronen-show som dagligdags inryms på ärevördiga Göta Lejon. Det är intelligent motkultur levererad av en käftsmäll till rockband i glansiga kalasbyxor, dubbla klaviaturer och utan fiol, mandolin eller saxofon. Kvällens versioner av Medicine bow och A girl called Johnny är bland de bästa jag hört från bandet och det kommer fler. Efter en andlös Spirit: ”Man is tethered, spirit is free, What spirit is man can be”, en rå vacker The Pan within och allsångshiten Whole of the moon, bjuder Waterboys upp norska förbandet Sugarfoot för en avslutande karnevalisk Bang on the ear. “You to me are treasure, you to me are dear, So I’ll give you my love with a bang on the ear.”
En motkulturell örfil. Ett uppvaknande. En stunds musikaliskt upptåg med undergången skevande i bakgrunden.
Text: Magnus Östnäs
