Panopticon

Austin Lunn, mannen som i allt väsentligt är Panopticon, kallar musiken här för ”outdoor country”. Anledningen till den noggranna beskrivningen beror på att Panopticon i vanliga fall sysslar med en helt annan sorts musik: black metal. Och eftersom Lunn och hans Panopticon är den enskilt viktigaste ikonen de senaste tio åren för hela black metal-genren så måste fansen varnas att här blir det inga blast beats, distade gitarrer eller ylande sång. För Liras läsare är det kanske välkommet med ett mjukare, mildare och mer melankoliskt uttryck?

Samtidigt som Laurentian blue släpps, kommer det också ett mer renodlat black metal-album med Panopticon, Songs of Hiraeth. Ett liknande tillvägagångssätt som när Austin Lunn 2018 släppte två album samma dag, The scars of man on the once nameless wilderness, del 1 och del 2. Även då var den ena plattan traditionell black metal, medan den andra drog åt americana- och country-hållet. Det är som att den gamla svartmetallen inte räcker för Austin när han ska beskriva såväl världens som den egna själens tillstånd. Han behöver sträcka sig över större yta för att nå fram till kärnan.

Själv tycker jag att det fungerar nästan oförskämt bra. Albumen blir som komplement till varandra, inte sänken. Och Austin Lunn och hans Panopticon har under tiden han bara gjorde black metal tangerat ämnen som mycket väl hade passat i ett mer akustiskt country-sammanhang: kolgruvearbetarnas rättigheter i Kentucky, det ständigt pågående förtrycket mot den amerikanska ursprungsbefolkningen, etcetera.

Austin Lunn är dessutom en man som lever som han lär, och som inte är rädd för att lyfta upp mörka tankar till ytan. Han bor i en stuga ute i skogen i norra Minnesota, blickar ofta inåt och nagelfar det egna egots tillkortakommanden och vågar spegla sig i den yttre världen. Laurentian blue är en samling sånger som tar sig an depression och sorg med hjälp av den amerikanska folkmusikens anslag. Det är ett vackert album, men också ett sorgligt album. Mest av allt är det dock, mot all förmodan, ett upplyftande album: trots allt elände inom och utom en så finns det fortfarande kärlek, hopp och förlåtelse.