Nina de Heney  Qarin Wikström

Dela den här recensionen:

Qomolangma är tibetanska för både namnet på Moder Jords gudinna och på världens högsta bergskedja. Vänder du på omslaget finner du ett leende landskap olikt Mount Everests taggiga siluett. Vecklar du ut fodralet står Elvis där oseende i guldlamé bakom en krukväxt. Så vad ska vi förvänta oss?

De tio improvisationerna på fyrtio minuter är utvalda efter en dag i studion. De klingar sammanhållet såväl ljudmässigt som känslomässigt. Kärvt låter det, både grovt sandpapper och kantigheter. Men i allvaret finns ljusglimtar och absolut ingen tanke på att ge upp. Nina de Heneys basfiol som i andra sammanhang ofta vill dra bort mig från min komfortzon, är här vägvisare och stöd med stråke och fingrar. Qarin Wikström med elektronik och mestadels processad röst prövar och kryddar en puttrande gryta. Okända naturklanger, en korsning av djungel och brutal skogsavverkning. Och Elvis då? Detta är ju rätt långt från femtiotalsrock, men också här finns tryck och en övertygande framåtrörelse i musiken. Lyssnar man blir man lätt indragen i detta dovt ljudande täta samspel. Bilderna av Dan Fröberg.