Kokoroko

Dela den här recensionen:

Albumdebut för omsusade, Londonbaserade oktetten Kokoroko sker på radiomannen, discjockeyn och skivbolagspajsaren Gilles Petersons etikett Brownswood Recordings. Japp, samme Peterson som startade skivbolagen Acid Jazz (ihop med Eddie PIller) och Talkin’ Loud.

Could we be more är ett trevligt, tämligen friktionsfritt album med inslag av afrobeat, highlife, jazz, soul och funk. Femton spår med musiker från diverse bakgrunder i London som här smälter samman till en helhet. Helheten bygger på traditioner och musik som medlemmarna hört sedan barnsben, men de åtta medlemmarna uppdaterar det till nutid.

Sheila Maurice-Grey leder bandet med sitt trumpetspel och sin sång. Duane Atherleys bas, Ayo Salawus trummor och Onome Edgeworths slagverk driver på pulsen – eller tar ned densamma – i en tajt oktett som också rymmer altsax, trombon, gitarr och syntar/klaviaturer.

Kokoroko har redan innan debutalbumet gjort väsen av sig, vunnit ett par priser och fått en rejäl Spotify-hit i Abusey Junction. Det är en festivalvänlig musik, elegant och versatil, från ett band som verkar sakna genreskygglappar. Something’s going on minner om samhällstillvända soulgiganter som Stevie Wonder och Marvin Gaye. Tojo ljuder av sjuttiotalssoul till ett lugnare afrobeat-tempo. Allt genomsyras av Kokorokos gedigna samspel och deras kärlek till västafrikansk och karibisk musik.

Valet av en lättare väg för musiken att nå ut till eventuellt oerfarna jazzlyssnare har gjort somliga observatörer en smula gramse. Det här är ingen exklusiv, experimentell musik. Det behöver ju inte betyda att den saknar förtjänster, men visst har Kokoroko ibland närmare till kafémuzak än exempelvis Shabaka Hutchings eller Nubya Garcia.