Trygve Seim

Dela den här recensionen:

Någonstans tar ens resa som musiker sin början. För Trygve Seim var det när han som barn hörde Jan Garbareks skiva Eventyr som han blev intresserad av att spela det instrument han fått av sin far, en saxofon. Ännu är den en milstolpe för saxofonisten – hur man i sitt spel kan berätta historier.
På nya Helsinki songs hörs inflytandet. Trygve Seim berättar också genom sitt spel, i hur låtar och solon byggs upp. Mycket luft mellan musikerna, inte sällan är det några spröda toner från Kristjan Randalus piano eller Mats Eilertsens akustiska bas, till vilka saxofonisten presenterar låtens tema och sedan improviserar över detsamma, ibland dubblerar något instrument melodin. En musik med mycket andning och vila, som man som lyssnare gärna drömmer sig bort i. Det kan vara en färd i nordiska landskap, men plötsligt befinner man sig i Fjärran Östern, precis som i drömmen. Det finns ingen geografisk gräns i Trygve Seims kompositioner, han har genom åren lärt känna många olika stilar som han låter färga låtarna. Vid sin sida har han en känsligt spelande kvartett där trumslagaren Markku Ounaskari bidrar med sparsmakat spel, men understundom också rytmiskt driv tillsammans med bas och piano. Ett närvarande och precist musicerande på en skiva jag gärna återvänder till.