På lördag är det världspremiär för maratonfilmprojektet The New York Clock – en 24 timmar lång dokumentärfilm filmad i svartvitt och utan ljud, skildrande olika delar av New York City under dygnets alla timmar.
I stället för ljud kommer 24 pianister att tonsätta filmen i realtid, live medan den visas i sin full längd på kulturcentret House of Possibilitas i stadsdelen Backa i Göteborg.
Filmen är gjord av Americk Lewis and Nicholas Sosin, bägge från New York men numera baserade i Göteborg. Råmaterialet gjordes av en rad filmande konstnärer som fångade staden under tio månader 2015. Den slutgiltiga filmen består av 1 440 separata sekvenser ihopklippta till ett enda kontinuerligt flöde.
På scen, med start klockan 12 på lördag, kommer sedan alltså filmen att föräras ett soundtrack av en lång rad pianister som får en timme var att spela till.
Bland pianisterna kan nämnas Lira-bekanta namn som Joona Toivanen, Erik Dahl, Ida Gillner, Fabian Kallerdahl och Olimpia Dynarek – där den sistnämnda har tilldelats det tuffa vargtimmepasset kl 05.00 söndag morgon.
Hur känns det att sätta sig på scen vid pianot klockan fem på morgonen?
– Det är en väldigt speciell tid att spela konsert, och jag har aldrig spelat vid den tiden tidigare så det ska bli spännande. Är lite kluven inför det, för å ena sidan känns det helt galet att spela en konsert klockan fem på morgonen och vara presentabel och redo vid den tiden. Men å andra sidan känner jag ett lugn inför det. För vid den tiden har staden ännu inte riktigt vaknat till liv, förväntningar har inte hunnit skapas, det är ett sömndrucket tillstånd. Kanske ganska skönt att vara i tillsammans med musik?
Är det helt improviserat eller har ni fått se filmen ni ska spela till i förväg?
– Vi har fått se filmen i förväg men det verkar vara väldigt olika hur de olika pianisterna använder materialet. Vissa har förberett precis vad de ska spela till sin del av filmen och andra kommer att improvisera.
Hur kommer New York att låta i dina händer?
– Jag kommer att improvisera fritt så det får vi se! Den enda plan jag har är att försöka vara i stunden, lita på den musik som vill komma ut och följa de impulser jag får där och då.
Att det hela nu premiärvisas och även tonsätts på House of Possibilitas är resultatet av en rad lyckliga omständigheter. Den ursprungliga tanken med filmen var – och är – att den ska visas ljudlöst på museer och konsthallar. Men med idén om livespelad pianomusik har ett sidokoncept utvecklats.
– Drömmen är att filmen ska visas på samma sätt på Manhattan, men med 24 pianister från New York, säger Vanessa Labañino på Possibilitas.
Läs mer om lördagens 24 timmar långa visning och konsert här.
Patrik Lindgren
