Skivrecension

Elgitarrjazz med mera Lira Gillar

Susanna Risberg

Vilddjur

Skivbolag: EHMM Music
Recenserad av: Bengt Eriksson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Jazzgitarristen Susanna Risberg bygger ut och till. Nja, först var jag allt lite avog till idén. För jag tycker att hon varit som bäst när omgivningen är som minst. Till exempel ihop med sin Jimi Hendrix-trio: elgitarr, bas och trummor. (Här och nu ska jag inte starta en diskussion om varför hon nämner Jimi Hendrix som gitarridol när hennes spelstil på många – om än inte alla – sätt avviker från hans.)
Första gången jag hör albumet Vilddjur fastnar jag för ett par spår där Risberg framför kompositioner hon inte gjort själv, Lotus blossom (av Billy Strayhorn) och Piano trio no 2 in E minor (Sjostakovitj). Särskilt i den senare, här ett solostycke för elgitarr, spelar hon som tystast. Stämningsfullt och vackert. Men vid upprepade lyssningar märker jag ju att hon rätt igenom hela albumet spelar som hon brukar, i den stil hon gjort till sin. Låg volym: tonerna går från viskningar till bestämda – men dämpade – rop. Sällan eller aldrig mer högljutt än så.
Främst är det pianot, spelat av Oskar Lindström, som tillkommit. Pianoackorden men även hans solospel kompletterar gitarren på ett utmärkt sätt. Lotass, tidigare utgiven i trioformatet, har utökats med en blåskvintett (saxofoner, trumpet, trombon). Volymen höjs betydligt mer än annars i Risbergs musik. Fredrik Ljungkvist släpps lös i ett spräckande solo på sopransax.
Och ändå: elgitarren är lika tystlåten som alltid. Kompositionerna byggs ut och stämningarna förstärks. Risbergs jazzmusikaliska hus får balkong och övervåning. Men när det blir hennes tur att spela, då tystnar medmusikerna så att elgitarrens viskningar kan höras.  Resultat: mer än tidigare men ändå samma, lika typiskt, lika bra och fint. Melodier och improvisationer förenas utan sömmar, omöjligt att höra vad som är det ena eller det andra. Plus dessa enastående gitarrhalslöpningar, som stannar upp och skyndar på, om vartannat.
Titelspåret Vilddjur avslutar. Trots vad jag skrev om det utbyggda jazzhuset: här spelar Risberg som bäst, i trioformatet. Hon smyger på mjuka tassar för att sen börja klösa och riva. Och hör, Susanna Risberg kan nog ändå liknas vid en jazzens Jimi Hendrix.