Skivrecension

Stjärntrio Lira Gillar

Rymden

Reflections & odysseys

Skivbolag: Jazzland
Recenserad av: Rasmus Klockljung
Publicerad: 26 Feb 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Att välkända musiker spelar tillsammans i nya konstellationer är verkligen inget ovanligt inom jazzen, men sällan har jag sett ett nytt band kallas ”supergrupp” så frekvent som Rymden. Med tanke på medlemmarnas meritlistor är det inte heller förvånande.

Tonbruket, med basisten Dan Berglund, har prenumererat på diverse utmärkelser. Magnus Öströms band under eget namn har också gjort hyllade skivor, och norske Bugge Wesseltoft har gjort allt från solopianoplattor till att ha förenat improvisation och elektroniska genrer med sitt innovativa New Conception of Jazz.
Och förstås det som många nog i första hand tänker på – Öströms och Berglunds tidigare band, det legendariska och banbrytande EST. Även undertecknad hyllade Rymden när de gjorde sin första Sverigespelning på Stockholm Jazz Festival i höstas.

Visst finns även här ett mått av elektroniska ljud, men också rockig tyngd och lyriska melodier. Efter en kort inledning brakar det loss rejält i The odyssey, där trummorna nöter fram ett tungt groove i femtontakt och Öström manglar loss rejält på cymbalerna. Det mörka, långsamma flygelriffet i Wesseltofts vänsterhand ger en nästan skrämmande känsla samtidigt som den högra står för mer porlande melodispel. Just udda taktarter är något som trion är uppenbart förtjusta i. Pitter-patter av Dan Berglund går i betydligt snabbare elvatakt och präglas av solon på Rhodespiano och bas.

Fram mot mitten av skivan blir den betydligt lugnare. I trummisens komposition The lugurious youth of Lucky Luke står han för mjukt spel på pukorna medan pianot har huvudrollen i ett stycke som efter närmare fem minuter till slut stegras i intensitet och volym för att sedan åter avslutas stillsamt. Även det efterföljande spåret är lågmält och långsamt, och här spelar Öström främst trumvirvlar medan pianots sporadiska diskanttoner och basackord turas om att klinga.

Bergen – uppkallad efter den norska staden – är intensiv och suggestiv, med diverse skramlande klockor och andra metallinstrument i inledningen. Låten nöter på länge och en bra bit in i den dyker plötsligt en röst (förmodligen Wesseltofts) upp och dubblerar pianomelodin, vilket är riktigt effektfullt. Den tvådelade Råk inleds med ett solo där Öström kör trumsetet genom diverse elektronik innan plattans allra tyngsta låt brakar loss i ett nästan doom metal-aktigt riff i en skevt synkoperad taktart. Det snabba, distade elpianosolot som avbryter det är en skarp kontrast.

Namnet Rymden är passande, för detta band är något riktigt stort!