Bokanté
Nalen, Stockholm 23 januari 2019
Bokanté startades för några år sedan av Michael League, som annars är basist och kompositör i jazzkollektivet Snarky Puppy, skivbolagsägare, producent för och musiker med en mängd andra artister, med mera.
Men tydligen har han mer musik som han behöver få ur sig, och efter att han hört den Guadeloupe-födda sångerskan Malika Tirolien sjunga på kreol ledde det till detta gemensamma band.
Tirolien må stå längst fram, men förutom sången handlar allt i Bokanté om rytmer. Bandet har inte mindre än tre slagverkare, varav en är stockholmaren André Ferrari, som för många Lira-läsare är bekant från folkmusikbandet Väsen, och nu gör gruppen äntligen sin första spelning i hans hemstad.
Musiken är ett myller, en väv som trots att det ständigt händer oerhört mycket ändå är luftig. League spelar här främst barytongitarr, och hans och gitarristen Jordan Peters spel är nästan helt fokuserat på groove och rytmer. Här finns få riff eller gitarrsolon, utan den som står för de flesta instrumentalsolona är Roosevelt Collier som på sin lap steel trollar fram snyggt glissando-mättat spel. I ett par låtar spelar League elektrisk oud, och basisten Jay White bygger upp en stadig, stundtals lätt funkig botten.
De tre slagverkarna har varsin stor rigg med ett antal trummor, cymbaler och massvis med små instrument, och leker loss rejält med alla möjliga klanger. Jamey Haddad och Keita Ogawa växlar ideligen mellan handtrummor och diverse rassel, shakers, bjällror och annat skrammel, och Ferrari har massvis med små klockor och andra metallinstrument upphängda på en lina ovanför sig.
De pumpar var och en förmodligen ur sig fler rytmer under en låt än många andra band hinner med under en hel konsert, och det händer hela tiden något nytt. I en låt hänger Haddad på sig en tvättbräda och skrapar fram ett solo, och i andra smattrar Ogawa fram grooves på marockanska metallkastanjetter.
Men givetvis räcker det inte med flera slagverkare och flera gitarrer, utan ibland behövs det också flera röster. Därför har Tirolien ett par apparater med vilka hon mångdubblar sin sång och skapar ackord i realtid, vilket är oerhört effektfullt.
Bokanté har inte bara otaliga ljudkällor, utan använder sig också av ljudteknikens möjligheter på lysande sätt, och först är det närmast förvirrande innan det visar sig att det som låter som en gigantisk bastrumma i själva verket är en ganska liten och nätt ramtrumma. Ljudet på Nalen är helt perfekt, och ljudbilden blir aldrig jobbig eller alltför tung. Som vanligt bjuder denna magnifika scen på en oerhört snygg inramning med takhöjden på dussintals meter, och när mångfärgade ljusmönster rör sig över hela fonden blir det oerhört vackert.
Som för att betona fokuset på rytmer har Ferrari till en låt bjudit in beatboxaren Mattias Yilbar Norgren, som ensam inleder med häpnadsväckande dynamiska solon innan det utvecklas till en duett med Ferrari. Detta är bland det galnaste jag har hört, Yilbar Norgren smattrar fram helt osannolika ljud och får till ofattbart djupa bastoner som verkligen känns i kroppen, men samtidigt med en så stor känslighet och extrem kontroll att det inte borde vara möjligt. Duon får så småningom publiken och hela bandet att börja klappa med – i sjutakt – och när resten av gruppen till slut kommer in och en låt drar igång fyller beatboxen ut och förgyller i bakgrunden.
League berättar att hans första kontakt med André Ferrari var när Snarky Puppy just hade bildats, och som allra första låt de skulle spela tillsammans valde basisten en komposition av den svenske Väsen-slagverkaren, en riktigt knepig låt i 23 (!) åttondelar.
Som en blinkning till denna anekdot spelar League under ett oudsolo just en bit ur den låten, och som ytterligare en hyllning till folkmusikveteranerna bjuds deras nyckelharpist Olov Johansson upp på scen i extranumret. Detta blir kvällens mest stillsamma låt, under en konsert som annars är en rytmfest utan dess like.
Rasmus Klockljung
