Redaktionsbloggen

Nya Fire! imponerar trots huvudpersonens frånvaro

Fire! Orchestra
Pustervik, Göteborg, 4 februari 2018

Det som på förhand lockar allra mest med Fire! Orchestras nya musik, Arrival, som kommer på skiva senare i år, är förändringarna i sättningen. ”Bara” 15 musiker, varav fyra på stråkar, och där tre av blåsarna spelar olika typer av klarinetter.

Enbart positivt att de förnyar konceptet, orkestern, soundet. Kärntrion är förstås kvar, liksom Mariam Wallentin och Sofia Jernberg på sång. Det var i alla fall tänkt så. Söndagkvällens konsert – liksom de andra spelningarna under denna Nordenturné – var annorlunda eftersom Mats Gustafsson insjuknat i influensa och tvingats ställa in. Anna Högberg, som tidigare spelat i orkestern, men som egentligen inte skulle vara med, har hoppat in som ersättare.

Konstigt med en Fire!-konsert utan Mats Gustafsson, arkitekten bakom gruppen, som vid tidigare konserter i det närmaste fungerat som dirigent. Men det märktes inte så värst mycket ändå, Anna Högberg gjorde ett fint jobb och musiken visade upp en hel del nya sidor samtidigt som arketypiska Fire!-ingredienser fanns kvar, som tydligt groove från Johan Berthlings bas, mellanspel/övergångar där två, tre medlemmar ger sig ut på egna äventyr, suverän sång av Jernberg och Wallentin (deras röster kompletterar varandra perfekt) och ett demokratiskt, kollektivt sound.

Kvällen startade med tre korta solokonserter. Christer Bothén, veteranen i sammanhanget, som lirade groovig och vidöppen frijazz redan när många av medlemmarna gick omkring i blöja, spelade på sitt eftertänksamma, karaktäristiska sätt med kontrabasklarinett, ett instrument han undersökt i många år. Tystnaden är viktig, det knarrande golvet där vi stod blev en oväntad medspelare, liksom klirr från bardisken. Det är märkliga, snudd på förvridna klanger han får fram. Mellanrummens filosofi.

Leo Svenssons cellomusik var något annat, samtidigt besläktad på något sätt med den grova klarinetten. Han har bland annat spelat med improvisationsgruppen Gul 3 och det dramatiska popbandet The Tiny och växlade mellan tempon och utryck. Mångbottnad improvisationsmusik. Till sist Anna Högberg som är ute på liknande vandringar som Bothén, men hon tar i mer, har en mer fysisk spelstil, liksom andas med saxofonen, tittar upp, vinklar instrumentet mot taket och tycks kommunicera med en osynlig kraft.

Fire! Orchestra smyger igång konserten och även om de tidigare årgångarna/konserterna/skivorna Exit, Enter och Ritual har innehållit lugnare partier är det en annan varelse som ringlar sig in på Pusterviks scen. Det är inte lika mycket tryck, få crescendon, ja, det blir annorlunda med färre blåsinstrument, men även musiken har något lugnande i sig. Det tar mer tid, intron är inte intron utan ett grundackord som aldrig tar slut.

Den insprängda stråkkvartetten är orkesterns viktigaste pusselbit just nu. Stråkarna tar musiken in i andra landskap, Leo Svensson och de tre violinisterna Josefin Runsteen, Katt Hernandez och Anna Lindal bidrar med sina personligheter. På ett sätt känns det mer komponerat med stråkar, inte symfoniskt, men ödesmättat, med mörkare färgskalor. Samtidigt finns det flera gnistrande moment när de sticker iväg och gör korta soloräder.

Intressant att förena stråkar med klarinetter. Och ett lyckokast. Anna Högberg, vikarien, har en ganska nedtonad roll. Den blåsare som tar mest plats i början är Isak Hedtjärn som spelar ”vanlig” klarinett och är orkesterns spräckigaste medlem. Inget meslir, klarinetten kvittrar och flyger iväg åt alla möjliga håll. Christer Bothén är mer tillbakalutad och bidrar med bestämda kommentarer.

Per Texas Johansson sitter på en stol och lurar, lite som gubben i lådan; han spelar, precis som Bothén, kontrabasklarinett och basklarinett, gömd, men exploderar då och då. Han har alltid något att säga, även när det är ett bröl.

Susana Santos Silva har en låg profil i början, men när hon spelar på sin trumpet växer sig öronen dubbelt så stora. Nej, inte riktigt, men hon är fenomenal – har gjort mycket bra de senaste åren, under eget namn, på skivor med folk som Torbjörn Zetterberg och Jonas Kullhammar, bland annat — och är, tillsammans med Hedtjärn, konsertens fribrytare.

Någon glömd? Alexander Zethson på keyboards. Han är där, nästan utan att det märks, spelar subtilt, följer melodin. Och ja, förstås, utan Andreas Werliin och Johan Berthling, inget Fire! eller Fire! Orchestra. Stommen, motorn, i ännu högre grad när Mats Gustafsson saknas.

Och som jag skrivit tidigare i andra sammanhang, utan sången vore Fire! Orchestra inte Fire! Orchestra. Det skulle vara spännande med en manlig sångare igen (ni minns väl när Simon Ohlsson och Emil Svanängen sjöng på de två första skivorna), för att ta in mer vokala kontraster men, som alltid, några av höjdpunkterna var när Wallentin och Jernberg sjöng, samtidigt, eller växelvis en och en. Vilka röster!

Arrival. De har landat. Kommit fram. I vad, till vad, vet icke. Förhoppningsvis ingen slutgiltig destination. Musiken i sig är en resa. Jag skulle vilja uppleva det igen. Och igen.

PM Jönsson

 

Annonser