Redaktionsbloggen

Kärt återbesök för Kroke

kroke

Kroke
Fasching, Stockholm 27 februari 2018

Den polska trion Kroke har funnits i över 25 år, och det som från början var en klezmergrupp kom snart att utvecklas till något helt eget. De lyckas ständigt förnya sig, samtidigt som det inte går att ta miste på deras stil, vilket är något av en bravad. När de nu gör ett av sina regelbundna Sverigebesök spelar de på en betydligt mindre scen än många andra gånger, och det verkar som att närheten till publiken, med några åhörare som sitter bokstavligen precis vid scenkanten, är till glädje även för bandet.

Jag har sett gruppen live många gånger förut, och de har vanligtvis inte sagt ett ord, bortsett från några enstaka ”tack!”, utan låtit musiken tala för sig själv och trollbinda publiken. Nu överraskar dragspelaren Jerzy Bawoł, som alltid suttit liksom lite på sidan av och framstått som trions mest återhållsamma medlem, efter några låtar med att plocka upp en mikrofon och hålla ett långt mellansnack, fyllt med humor och glädje över att se så många lyckliga leenden på ett välfyllt Fasching. Han berättar att gruppen spelat i Sverige varje år sedan slutet av 1990-talet, och drar långa anekdoter som lockar fram många skratt.

Men givetvis är det framför allt Krokes unika musik som får de många i publiken att njuta denna kväll. Tomasz Kukurba mejslar fram sina ljud ut både instrument och röst genom att ständigt variera eko, delay och andra effekter genom en mängd pedaler, och rör sig nästan oavbrutet fram och tillbaka över scenen, vrider och böjer på sin långa kropp som en violans egen rockstjärna, medan kontrabasisten Tomasz Lato kan nöta fram samma ostinato i många minuter innan han plötsligt blixtrar till med några snabba löpningar över greppbrädan.
Bawoł spelar med oerhörd känsla och dynamik där han pumpar fram komp och samtidigt lägger in små melodisnuttar, fyller i och kommenterar violastämman. Arrangemangen är långa – flera låtar sticker iväg uppemot en kvart – och mycket detaljrika.

Ibland, som i inledningen av A song, används både basen och violan som slagverksinstrument som trummas på med fingrarna. I andra avsnitt släpper Kukurba fram sin ekomättade falsettsång. Vid några tillfällen sjunker dynamiken dramatiskt, men ofta är intensiteten så påtaglig att den griper tag i åhöraren, och få bemästrar detta spel bättre än Kroke.

En lugn stund utgörs av en vacker, långsam passacaglia, som föregicks av påpekandet att gruppen är klassiskt skolade men aldrig använt det i sin musik, förutom detta undantag. Men ”kunde Bach så kan väl vi” skrattar Bawoł, och visst kan de. Förstås.

När frontfiguren genom att smacka fram jämna åttondelar med tungan (!) drar igång Time, gruppens antagligen mest kända låt, stiger jublet rejält. Det introt har spelats på ett flertal olika sätt genom åren, men den här varianten har jag inte hört förut. Time, liksom många andra av kvällens nummer, rymmer långa solon fyllda av dramatiska skiftningar. Spelningen har också plats för ett mycket känsloladdat solostycke, där dragspelaren reser sig från sin stol och med slutna ögon och bländande skicklighet får publiken att hålla andan.

Kvällens kanske allra största underhållning står dock Kukurba för när han några minuter in i ett stycke först börjar trumma lite retsamt med stråken på både basen och dragspelsbälgen för att sedan kliva fram till micken och både med rösten och låtsasspel på violan imitera först kontrabasen och sedan dragspelet. Han fortsätter det hela genom snabbt, fullständigt obegripligt nonsensprat som närmast påminner om den gamla animerade tv-figuren Linus på linjen, och drar ner den ena skrattsalvan efter den andra från både publik och bandkamrater under många minuter.

Ett par personer som sitter framför honom väljer just det tillfället för att hastigt skynda sig iväg, vilket Kukurba förstås muntert kommenterar. Även andra instrument och genrer imiteras, och några hårdrocksaktiga brölanden avlöses genast av överdrivet smäktande falsettsång. Knappt ett ord är förståeligt (vilket såklart är helt avsikligt), förutom när han pekar på instrumenten och plötsligt säger ”accordeon” eller ”viola” mitt i sina långa haranger, men tack vare hans uttrycksfulla gester och mimik är det ändå fantastiskt roligt.

Efter dryga två timmars konsert är det ändå dags att avrunda, och givetvis blir extranumret en av kvällens längsta låtar. Den traditionella folklåten Ajde Jano, som Kroke spelat under nästan hela sin karriär, får ge utrymme åt långa solon av alla tre medlemmarna innan den klockar in på omkring femton minuter. Trots det hade bandet gärna fått fortsätta mycket längre än så.

Rasmus Klockljung

Annonser