Redaktionsbloggen

Högtidsstund med Waterboys på Cirkus

Waterboys - Cirkus

The Waterboys
Cirkus, Stockholm 16 april 2018

Ett drygt halvår efter höstkonserten på Münchenbryggeriet i Stockholm avslutar The Waterboys en fyradagars turné i Sverige med en rejäl högtidsstund i manegen på Cirkus.

Resan från Malmö gör att bandet inte hinner med soundcheck utan får kliva på med vägdammet ännu fläckande kavajslagen. Ingen ideal uppladdning men för ett så rutinerat gäng som dessa kelt-soulcountry-rockare innebär det en extra dos adrenalin som gör att de invanda linjerna skakas om och tillsammans med Cirkusluften bereder något extraordinärt.

Fjolårsbandet är intakt så när som på Nashville-gitarristen Bart Walker, vilket gör att Mike Scott tar hand om gitarrspelet. Det smäller till direkt med Medicine Bow som blir en av fyra låtar från de tre första plattorna som kom under första hälften av 1980-talet. Scott tar rodret, rösten är stark och öppen och tillsammans med körsångerskorna Jess Kavanagh och Zeenie Summers saknas varken blåsinstrument, syntslingor eller den helige ande. De här låtarna passar Waterboys anno 2018 förvånansvärt bra och de lägger sig tidlöst med de nya från dubbelplattan Out of all this blue och med Modern blues-låtarna Still a freak och Long strange golden road där Brother Paul Browns hammond kokar och väser.

På Münchenbryggeriet i höstas var Waterboys en stormande storslagen soulcountry-armé – denna vårkväll är de en märgfull blandning av klubb-band, varieté-orkester och stadiumknäckare som låter känslan och dynamiken styra – från full attack till varsamt omhändertagande. Därför blir det följaktligen att Scott efter de fina kärlekslåtarna Man what a woman och Morning came to soon från senaste plattan beordrar paus. Vi tumlar ut under trätaken med känslan av att vara inbjudna till en mycket speciell afton.

Ergo: Efter paus kommer The Christ in you, en sång om människans helighet. Ralph Salmins plockar fram vispar och bambu och Scott berättar om en av kvällarna i Spiddal house med trasiga gardiner invid Atlantkusten där delar av Fisherman’s blues-skivan spelades in. Efter en inspelningssession med DeDannan efterlystes en ny komposition för inspelning. Scott gick upp på övervåningen och skrev en av hans allra vackraste kärlekssånger: When ye go away.

Återvändandet i de keltiska spåren fördjupas med Too close to heaven, en av de överblivna låtarna från Fisherman’s blues och som får Cirkus att lyssna till sin egen andhämtning. Ögonblicket efter brister Scott och Wickham ut i den irländska folksångerskan Margret Barrys The Flower of Sweet Strabane, innan duon gjuter nytt liv i Raggle Taggle Gipsy.

Så, efter denna exkursion i det västirländska landskapet slår Mike Scott igen klippboken och manglar igång en tiominutersversion av The Long Strange Golden Road. En punkfolk-beatpoets testamente, löfte och rökridå:
Keep the river on your right, and the highway at your shoulder, and the front line in your sights, pioneer. Keep your eye on the road. Remember what you told her. This is all in code, my dear.

Scott i ett nötskal: när man tror sig ha fångat essensen står man kvar med frågan.
Man is tethered, spirit is free.

Magnus Östnäs

Annonser