Redaktionsbloggen

Folklig folkmetal som gläder

eluv

Eluveitie
Klubben, Stockholm, 11 december 2017

Sedan det schweiziska folkmetalbandet senast var i Stockholm för nästan på dagen två år sedan har gruppen genomgått en turbulent period. De har turnerat nästan konstant och varvat klubbvändor med stora festivalspelningar, men för knappt ett år sedan valde trummisen, vevliraspelaren och den ena gitarristen plötsligt att gemensamt lämna bandet.

Något som borde sätta stopp för de flesta grupper, men inte Eluveitie. Förvånansvärt kort tid senare hade de värvat inte bara ersättare på de tre instrumenten utan även en ny sångerska, och dessutom återvände violinisten Nicole Ansperger, som själv hoppat av 2015. Därmed var de uppe i hela nio medlemmar.

Som om inte det var nog hann de redan i somras ge ut sitt nya album, det akustiska Evocation II, men när bandet går på scenen på Klubben öppnar de med några blytunga låtar, som för att markera att de  fortfarande är ett metalband. Eluveities patenterade mix av melodisk death metal och keltisk folkmusik har med den nya sättningen dock blivit en aning mjukare, och både Call of the mountain från förra albumet och Lvgvs från det nya avrundas med schlager-aktiga tonartshöjningar som känns mer än lovligt poppiga. Publiken tycks dock älska både dessa låtar, där särskilt den förstnämnda lockar till allsång, och bandets mer melodiska sound generellt.

Men min motvilja för tonartshöjningar till trots så är de ändå petitesser i sammanhanget. Eluveitie har en lysande förmåga att väva samman rasande snabba folkmelodier, blytunga riff och Chrigel Glanzmanns råa growlröst, och även jag rycks lätt med. Nye trummisen Alain Ackermann har en del finesser för sig som gör hans spel extra svängigt även när bastrumssmattret går riktigt fort, och vokalistens och Matteo Sistis stämspel på tin whistles får förmodligen hela publiken att glatt stampa takten. Den sistnämnde spelar faktiskt också den irländska ramtrumman bodhrán, vilken jag aldrig förut hört i metal, i en duell med trumsetet i den nya låten Catvrix, som med sina tunga rytmer, akustiska stränginstrument och Glanzmanns maniska mässande låter som en förvriden ritual.

Förutom flöjter, säckpipa, vevlira och fiol som melodiinstrument använder sig gruppen även flitigt av en irländsk bouzouki, hanterad av frontmannen, medan sångerskan Fabienne Erni ibland spelar keltisk harpa. Dessutom visar hon att det tydligen går utmärkt att headbanga med en sådan i famnen. Hennes melodiska röst präglar många av de nyare låtarna, såväl hon som Glanzmann är mycket karismatiska, och både de och resten av bandet rör sig flitigt över hela scenen. Sisti, Ansperger och de båda gitarristerna intar mer än gärna klassiska rockposer på små podier längst fram på scenen.

Ett set irländska danslåtar med både jigs och en reel avlöses av några minuters trumsolo, men Alain Ackermann smattrar inte loss så fort som möjligt likt alltför många andra metaltrummisar gör i sina solon, utan öppnar med något som närmast låter drum’n’bass för att senare bjuda på riktigt snyggt virveltrumspel med en hel del accenter som närmast låter som hämtat från en militär trumkår. Mycket smakfullt!

Även om Eluveitie vid sitt förra besök i Stockholm spelade i hela två timmar går det väl knappast att klaga på att de den här gången nöjer sig med ”bara” 90 minuter, och det känns som att kvällen gått betydligt fortare. I det givna extranumret Inis Mona, vilken är baserad på den bretonska folklåten Tri Martolod som en gång i tiden var Alan Stivells paradnummer, utbryter både dans, allsång och ivrigt handklappande i hela publiken. Metal brukar inte i första hand förknippas med glädje, men Eluveitie och deras fans ändrar gärna på den bilden.

text & bild: Rasmus Klockljung

Annonser